Växjö

Jag var tolv år när vi flyttade härifrån och inte förrän efter gymnasiet började jag hänga här i någon större utsträckning. Först för biobesök och liknande nöjen, och sedan flyttade jag tillbaka. Mitt sociala liv existerade men var mycket magert och därför tillbringade jag mycket tid, speciellt den arbetslösa perioden, med vandra omkring och upptäcka Växjö på ett sätt som jag aldrig (av hyfsat förståeliga skäl) gjort under mina första tolv år. Numera är jag sällan tillbaka i min gamla hemstad, trots familjen här, det brukar bara bli ett par återbesök om året. Mer än något annat beror det på bekvämlighet. Det är lite synd, förstås, men visar väl också på hur rotad jag är i min nya hemstad, hur stark känslan av att vara hemma är där. Hur mycket starkare den blir.

För jag brukade känna en viss saknad vid mina återbesök i Växjö. Inte så att jag ville flytta tillbaka, däremot fanns nostalgin där, och den var stark, och jag kunde känna hur gamla goda Växjö drog i mig. Jag insåg igår att det är borta nu. Jag har fortfarande bra saker att säga om Växjö, det är en trivsam småstad och jag kan den i detalj. Och jag har min familj här. Jag gillar min familj. Jag har vänner i trakten som behöver besökas oftare. Men själv hör jag inte längre hemma här. Själva staden har slutat locka.

Det är en insikt som kommer med ett visst mått av vemo men, nej, inte mycket mer än så. Det är som det är. Växjö har kommit över mig och jag har kommit över Växjö.

Hässleholm

Tidigt en söndag, på ett café i Hässleholm. Eller är det ett konditori? Gissningsvis har benämningen ingen större betydelse men det känns som ett klassiskt konditori, och jag gillar ordet konditori, så jag säger konditori. Tidigt en söndag, på ett konditori i Hässleholm. Här sitter jag.

Jag kom hit (till staden, inte konditoriet) i fredags kväll. För att besöka vänner. En helg som spenderats, som vanligt, till största delen hemma hos dom. Det har jag ingenting emot men det innebär också att mina erfarenheter av Hässleholms helhet är något begränsade. Det har jag nödvändigtvis inte heller någonting emot.

Det ska inte tas som en diss mot staden själv. Jag känner den ju knappt. Men jag känner typen. Och vet att jag skulle krevera, gå sönder, snart explodera, av att bo här. Småstäder är inte riktigt min grej. Det är däremot vänner.

Och för deras skull skulle jag gärna tillbringa mer tid här. Både för att tillbringa mer tid med dom, och för att lära känna Hässleholm för Hässleholms skull. Se vad dom ser. Upptäcka. Trivas. Den är trots allt ganska mysig. Åtminstone till det yttre. Och i kortare perioder.

Dessutom är jag oerhört förtjust i skånskan.Skånska. Bra dialekt.