Månad: augusti 2014

Jag har tillbringat så mycket tid här med att ta mig från plats till plats, med att åka buss och tunnelbana, med att promenera, med att gå och åka mer eller mindre fel, att det känns som om jag knappt fått någonting gjort. Och visst, det finns saker jag inte hunnit med, missat, med mera, men när jag listar vad som faktiskt gjorts är det fan inte kattskit. Om en säger. Som igår.

Igår vaknade jag sent och kom iväg mycket senare. Jag var trött, det var söndag, jag förtjänade vila. Gav mig till slut av mot en serietidningsbutik på Manhattan. Hittade lite kul. Gick förbi Empire State Building och imponerades av dess storlek. Stannade på marken eftersom jag inte riktigt hade intresse nog att lägga ut tiden eller pengarna på att ta mig till upp. Gick förbi en pakistansk parad. Därefter vidare till Brooklyn där man plan var att kolla in något som kallas Smorgasburg, som jag av någon anledning fått för mig skulle vara en stor loppmarknad. Det var det inte. Smorgasburget huserar (förstås) i Williamsburg, nära vattnet, precis vid Brooklyn Bridge Park, som visade sig vara en riktigt mysig miljö, och handlar inte om loppor utan om mat. Ungefär som den där årliga matgrejen i Kungsträdgården i Stockholm, fast oftare och häftigare. Vid ett ställe sålde de kokosvatten direkt från nöten. Högst bokstavligt. Vi, kunderna, beställde och sedan stod en snubbe bredvid som med en stor jäkla matchete hög i kokosnöten till det blev tillräckligt med hål för ett sugrör. När nöten tömts kunde man få den hackad i två delar för att kunna äta köttet. Skitbra.

Jag gick vidare. Hade ett mål som inte var helt lätt ta sig till. Åkte lite buss. Hamnade oväntat vid ett krigsmomument som var häftigt i en park. Många schyssta parker i New York.

Därefter Barcade, en bar i någon slags mindre före detta lagerlokal, den känslan i alla fall, men massa gamla arkadspel. Lysande idé.

Därefter hem. Men bara tillfälligt, ty klockan hade inte ens hunnit bli fruktansvärt sen. Jag skulle bara hem och byta om, tvätta av mig, ladda telefonen, koppla av, innan det var dags att gå ut igen, att bege mig mot den sena showen på klassiska Comedy Cellar (en sådan där klubb där en massa kända komiker har stått och sagt roliga saker). Jag hade tänkt välja en tidigare show men var för sen med att reservera. Vilket jag i efterhand är förbaskat glad för.

Showen var kul. Lite roligare för varje komiker (och nej, det beror inte på att jag drack en massa alkohol under kvällen) som körde sin stand up-rutin. När sista utannonserade komiker var klar gick Dave Atell upp. Och lockade ganska snart till sig Jeff Ross. Jag har väldigt dålig koll på dessa herrar men förstod att de är något mer välkända än övriga under kvällen. Eftersom vi var sista publiken för kvällen kunde fortsätta ungefär så länge de kände för det. De jävlades med varandra, de tog upp folk ur publiken och roastade, de höll på i säkert en timme (om inte mer, det kan mycket väl ha varit mer, det måste nästan ha varit mer) över tiden med att fjanta och tramsa och vara förbaskat roliga.

Klockan hade hunnit bli tre när jag, innan tunnelbanan, gick in på en lugn, nästan folktom, bar för att varva ner.

Och det var historien om hur sista natten i New York slutade på allra bästa sätt.

Om inte mitt minne ljuger, som det emellanåt gör, var det hösten 1996 som vi i Ljungby Amatörteater satte upp Cabaret. Vi hade varit aktiva ett par, tre, år innan dess och skulle fortsätta existera till millennieskiftet, men Cabaret var vår höjdpunkt. Vår största uppsättning. Det var i samband med det jag såg filmen (som ligger stadigt på pallplats över mina absoluta favoritfilmer) och det var i samband med det som min kärlek till musikalen blev oundviklig. Det var även i samband med, misstänker jag, som min önskan att själv se musikalen live på föddes. Det är snart arton år sedan. Jag har alltså väntat i arton år på att se Cabaret på scen.

Jag hade chansen hösten 2008, samma år som jag flyttade till Stockholm, då Stockholm Stadsteater satte upp en version baserad på Sam Mendes nytolkning av den ursprungliga musikalen. Problemet var att Colin Nutley regisserade och Helena Bergström spelade Sally Bowles. Rickard Wolff som Konferencieren, det köpte jag, ett klockrent val, men de båda andra var alldeles för avskräckande. Så jag höll mig borta. Väntade.

Spola fram till nutid. Det är sommaren 2014 och jag befinner mig redan i New York, på en hyfsat spontant inplanerad semesterresa, när jag inser att Cabaret sätts upp på Broadway. I Sam Mendes hyllade version, med Alan Cumming som Konferencieren och en broadwaydebuterande Michelle Williams som Sally Bowles. I lokalen som en gång hyste det legendariska Studio 54, icke desto mindre (det är där den uppsättande teatern ifråga, Roundhouse Theatre, har hållit till sedan tidigt 90-tal). Efter en stund tvekan, mest eftersom jag vet hur dyra biljetterna är på Broadway, inser jag att det inte finns något alternativ. Klart som korvspad att jag ska köra. Beställa biljetter online gick inte, så jag stack till teatern när lagom till kassan öppnade. Hade planerat att välja en billigare, sämre, plats men när jag väl stod där insåg jag hur dumt det var. Jag har väntat i 18 år på den här stunden. Jag valde en bra plats.

Om det var värt väntan och priset? Åh, ja, åh så jävla ja. Lokalen var perfekt, de nedre delarna med bord som vore vi faktiskt där på den tyska, dekadenta, nattklubben Kit Kat Club. Alan Cumming är en magnifik konferencier, och konstigt vore väl annat, med tanke på hur länge han har gjort rollen. Han äger den. Inget snack.

Michelle Williams tolkning av Sally Bowles var lite svårare att svälja, så långt ifrån den Liza Minelli jag är van vid, Michelle spelar över mycket mer. Det tog en stund att vänja sig, men jag vande mig, och om jag hade några tvivel kvart mot slutet av musikalen så krossades de fullständigt i hennes fullständigt makalöst knäckande tolkning av titelspåret. Det, och Alan Cummings avslutande scen, avslutande bugning, var de känslomässiga höjdpunkterna i en musikaler som, trots att jag kan den utifrån och in, höll mig fast hela vägen.

Jag är så jävla nöjd.

Och utöver det? Före föreställningen köpte jag en väldigt god frukostbagle på en deli precis intill Studio 54, en latte på ett café som mest verkade existera som reklam för en bank och en hatt på Urban Outfitters. Under föreställningen satt jag vid samma bord som en kvinna och hennes separerade föräldrar. Mamman och dottern bodde i New York men pappan var på besök från Ohio. Han hade kört svenska bilar ända sedan han beställde sin första Volvo från Göteborg, 1972. Efter föreställningen behövde jag samla tankarna och gick alldeles för länge bland folkmassorna på Times Square (här var kvinnan i övre medelåldern som stod och spelade gitarr iklädd endast amerikanska trosor och en hatt den mest intressanta synen), innan jag klokt nog avvek och drog till Brooklyn istället. Hittade till Bedford Avenue, som kändes nästan som hemma eftersom vi tillbringade en del tid däromkring i vintras. Köpte biljett till kvällens sena föreställning av Richard Linklaters ”Boyhood” på Nitehawk Cinema. Jag älskar Nitehawk Cinema. Tog en öl på Brooklyn Brewery eftersom givetvis. Gick vidare till Mugs Ale House, ett annat favoritställe, där jag satt en stund, åt något lätt, tog ett par öl, läste, allt i väntan på att filmen skulle börja. Råkade överhöra att herrarna bredvid mig pratade om svensk musik som någon tipsat den ene om. Gav mig tillkänna. Snackade en stund men behövde bryta upp alldeles för snart med tanke på filmen som väntade. Gick utan min påse med souvenirer från Cabaret. Såg Boyhood, åt god mat och drack öl i själva biosalongen, för det är sådant man kan göra där, och insåg att Linklater nog faktiskt är en av mina favoritregissörer. ”Boyhood” var skitbra.

Filmen tog slut, jag insåg att jag glömt min Cabaret-kasse på Mugs, gick hela vägen tillbaka igen, utmed Bedford Avenue, fick tillbaka min kasse och började bege mig hemåt. Började fundera på hur jag skulle ta mig hemåt. Svårt när det var svårt att få fatt i vettigt wifi. Gick mot en tunnelbanestation jag kände till, för även om den inte hade tagit mig direkt till Queens, bland annat tack vare underhållsarbete etcetera, kanske det fanns lappar som kunde leda mig rätt. Och mitt i allt funderande ser jag en buss sakta in mitt i vägen, en buss som har namnet på min hållplats tydligt placerad på framsidan, och den har saktat in för att låta andra blivande passagerare kliva på, trots att en kö av bilar redan har hunnit bildas bakom, och jag passar på.

Väl framme i Queens går jag in i närmaste närbutik, dels för att kanske köpa nåt godis och dels för att se om dom har något trevligt i ölväg. Inte nödvändigtvis för att dricka ikväll, däremot har jag hunnit samla på mig några flaskor roliga sorter att ta med mig hem. Får ändå mitt inköp i små bruna pappåsar som om jag skulle sätta mig i närmaste hörn och dricka. Mannen bakom kassan fattar att jag inte är från stan, frågar varifrån, jag svarar Sverige, och han har bara en vag känsla av att vi snackar Europa men han känner i allra högsta grad till att Zlatan Ibrahmovic kommer härifrån.

Går hem.

Jag älskar verkligen New York.

Det här är mitt tredje besök i USA och, nej, jag har fortfarande inte lärt mig att med amerikanska mått mätt är även jag liten i maten.

Igår morse tog jag mig till det där frukoststället som jag råkade snubbla över kvällen innan. Court Square Diner är, visade det sig, ett ställe som funnits sedan 1946 och som renoverades (möjligen tillbaka) till retrostilen för fem år sedan. Filmer och TV-serier har spelas in här. Jag förstår, för stället har stil. Jag satt vid bardisken och kände mig som en riktig amerikanare från förr, drack mitt förväntat svaga kaffe och åt mina gigantiska  fattiga riddare med tillbehör. Seriöst, om jag hade anat att riddarna skulle vara så många och så rejäla, hade struntat i äggen, korven, baconet och skinkan. Okej, kanske inte hade struntat i baconet.

Förra, således även första, gången jag var i New York, då för ett halvår sedan med Roger och Hanna, hade vi vägarna förbi platsen för World Trade Center. Men det som var öppet för besökare hade stängt för dagen då och vi gick vidare. Så jag passade på nu. Struntade i muséet, lite för dyrt för mitt begränsade intresse i saken, men jag vandrade omkring i minnesparken och såg minnesmomenten, som var en förbannat häftig upplevelse. Ett för varje torn, två fyrkantiga djupa hål i marken, med vatten som forsar ner för kanterna och ner i ett stort men mindre hål i mitten. Runtomkring namnen på alla de som dog. Namnen är utskurna i metall och vid ett offers födelsedag placerar personalen en ros i respektive namn. Riktigt fint, och en mäktig syn.

Ungefär härvid måste jag ha dragit till Museum of the Moving Image, ett museum om det rörliga bildmediumets historia. Det ligger i anslutning till en studio som varit aktiv i många år och fortfarande är, Astoria, och det fanns utställningar om såväl studions historia, som filmmediets (åtminstone ganska generell), som en tillfällig om animatören Chuck Jones. För en filmfantast som jag var det lite som att komma hem. Det nämndes om en kommande utställning om Mupparnas skapare, Jim Henson, så jag var väl inte mycket till alternativ än återvända till New York då.

Eftersom museet låg på hyfsat gångavstång från mitt rum promenerade jag tillbaka, planen var att dels skriva det här blogginlägget och dels byta om till långbyxor, för kvällarna börjar bli om inte kalla så åtminstone inte helt kortbyxevänliga. Speciellt de kvällar det regnar. Men jag distraherades effektivt av upptäckten att det finns biljetter kvar till Cabaret, en musikal som jag velat se på scenen i mer än femton års tid. Och det här är på Broadway. Tekniska problem gjorde det omöjligt att genomföra ett köp men jag ska snart bege mig iväg till teatern för att försöka köpa på plats. Håll tummarna.

Tänkte så avsluta kvällen med att dra till Williamsburg och Spritzenhaus, ett ställe vi upptäckte och föll för sist, mycket öl och riktigt bra korv. Väl på bussen hittar jag inte mitt metrokort, kortet som används till både tunnelbana och buss, men får åka med ändå. Eller jag fortsätter leta i plånbok och väska utan att chauffören säger någonting. Han gillade mest att köra fort och tuta på fotgängare och cyklister som mer eller mindre var i vägen.

På Spritzenhaus åt jag jag min korv (trodde jag hade beställt ett gäng småkringlor som tillbehör men det var en enda, skitstor, jävel) och drack ett par öl och läste en bok vid baren och kände mig alltjämt nöjd med livet.

Tog en gratis ersättningsbuss tillbaka till Queens, tacksamt att tunnelbanelinjen var nerstängd när mitt kort saknades, åkte till ändhållplatsen och gick sista biten. Det gick bra. När jag väl kom till min gata visade det sig att The Good Wife (som jag visserligen aldrig sett men hört gott om) höll på att spela in ett avsnitt.  Funderar nu på att börja kolla nya säsongen. Är ganska säker på att jag såg Taye Diggs bakifrån.

Eventuella planer på att skriva dödades effektivt av min sömn.

Metrokortet hittade jag trots allt i plånboken nu på morgonen.

Jag skulle ha skrivit det här igår kväll men min vana trogen gick inte hemfärden helt som planerat. Ett litet äventyr. Inte speciellt spännande, heller, däremot utdraget.

Torsdagen fortlöpte fint, jag har njutit av vädret och tillvaron. Först en lättare frukost, förvånansvärt lätt med tanke på att jag inget åt i kvällen före, sedan vidare mot en stor elektronikbutik för att köpa nytt batteri till min kamera. För att ersätta det där som ligger kvar på datorbordet hemma i Rinkeby. Och på vägen dit ser jag helt oförhappandes ett Five Guys. Five Guys är en hamburgarkedja som anses, sägs det, stå för de bästa burgarna i New York. Så efter införskaffat batteri går jag dit för en tidig lunch. Om det är den godaste burgare jag någonsin ätit, denna dubbel med bacon och ost och ett gäng andra tillbehör man får välja själv (jag valde inlagd gurka, stekt lök, stekta champinjoner och någon slags sås) ska jag låta vara osagt men visst fan var det en jävligt smarrig burgare. Mättande också. Pommesen var överflödiga och när jag senare åt nästa gång (en förbannat trevlig varmkorv på en skön bar i Midtown), vid åttatiden på kvällen, var det mest för jag kände att jag borde och inte för att jag hade hunnit bli hungrig igen.

Sedan blev det en duktig promenad, därifrån till Central Park. I Central Park fortsatte jag att gå. Och gå. La mig i gräset en liten stund. Läste. Fortsatte gå. Och gå. Gick antagligen fel. Har egentligen ingen aning om hur jag gick. Var på väg mot ett specifikt ställe, kallat Shakespeares trädgård, och insåg plötsligt att jag gick åt fel håll. Måste ha gjort en u-sväng någonstans. Eller en s-sväng formad til ett u. Hittade trädgården. Hittade en svensk timmerstuga som numera, och sedan många år tillbaka, är hem för en dockteater. Allt det där tog, jag vet inte, kanske tre eller fyra timmar. Skönt ändå. Lämnade parken. Hittade det naturhistoriska museet och tillbringade någon timme där. Svalt.

Därefter hittade jag en bar, och en bar med lite mat, och efter det ville jag ta mig till Brooklyn för en öl på något ställe jag kände till sedan tidigare, innan tillbakafärden mot mitt rum och min dator. Det skulle inte vara något problem, jag har lärt mig tunnelbanesystemet ganska bra nu, det var inte så svårt. Men tåget jag skulle ta kom aldrig. Eller dröjde åtminstone väldigt länge.  Och att vänta på den varma, kvava, perrongen blev bara irriterande och outhärdligt. Så jag försökte hitta alternativa vägar. Hittade. Åkte lite fram och tillbaka. Hittade till slut rätt. Hoppade av där jag ville men det visade sig att jag inte alls kände igen mig och utan något internet i telefonen var det svårt att orientera sig rätt. Vid det här laget hade det dessutom börjat regna ganska duktigt. Hittade tillfälligt tak över huvudet i en bar aldrig hört talas som, som verkade vilja vara mer sunkhak än det lyckades med. För många hipsters (ja, vafan, jag var ju ändå i Williamsburg) för det. Rätt mysig stämning, dock, och skön musik. Jag gillade.

När jag väl fått mig en sista öl och gett upp det där med orientationen, och skulle ta tunnelbanan tillbaka till Queens, visade det sig att just den där tunnelbanan jag behövde är stängd över helgen pga reparationer och renovering. Så det blev en något mer oklar ersättningsbuss, ett extra byte till en annan tunnelbana för en ynka station, och så hittade jag rätt.

Som sagt, ett utdraget och inte speciellt spännande avslut på kvällen men, vafan, det är inte varje vecka man för vara förvirrad i New York, så jag undviker att klaga.

En fördel var att jag snubblade över ett frukostställe som har precis vad jag vill ha till frukost. Det hade jag inte gjort om allt gått som det skulle.

 

Jag kände mig verkligen fullt ut som en jäkla turist när jag hyfsat sent igår kväll, eller åtminstone mycket senare än planerat, stod i Queens och helt utan stödet av Google Maps försökte orientera mig, hitta till lägenheten, och sedan även hitta nyckeln som skulle vänta på mig lagom dold. Allt detta i ett område som knappast kändes som världens tryggaste (Linda, detta behöver du inte berätta för mamma). Det tog ett tag men gick bra, jag var bara så satans trött att den planerade promanden i kvarteret för att hitta mat och en öl fick stå över. Istället somnade jag. Hårt. Obeskrivligt skönt.

Flyget mellan Amsterdam och New York gick bra. Hamnade bredvid ett trevligt tyskt par som jag inte pratade jättemycket med och blev kompis med en flygvärdinna som jag pratade mer med. Oväntat. Hon hade arbetat i Stockholm, har fortfarande en vän där som äger, tror jag, ett nerlagt skeppsvarv. Hon tipsade mig om komediklubbar i New York och poetry slam nights, så det ser jag fram emot att testa. Just komediklubbar är något jag planerat försöka besöka den här resan.

Maten var god, jag kollade på en gammal film med Cary Grant och Audrey Hepburn, såg lite på Frozen men spolade fram till låterna och försökta undvika sjunga högt där i planet, såg ett avsnitt av Vänner där Ross beklagar sig över att han inte fått ligga på ett halvår och jag ville ge gnällspiken en örfil av rang. Och mina öron gjorde inte alls lika ont som de brukar vid landning. Tre passkontroller senare (varav en automatisk) tog jag mig från JFK, glömde hoppa av vid en min hållplats, satt kvar tills det blev rätt, och en tunnelbanefärd senare är vi så vid början av det här inlägget.

Jag är nyduschad och hungrig, och ska nu ge mig ut på jakt efter frukost. Hoppas på fattiga riddare. Sedan ett kamerabatteri. Men inte till frukost. Först frukost.

Jag älskar att flyga.  Blir aldrig rädd, bara lugn. Får ganska ont i öronen vid landning men det är ett lågt pris att betala för lugnet. Jag blir aldrig rädd. Jag har aldrig varit orolig för att någonting ska hända. Inte förrän idag.

2014 har inte varit de bästa av år för mig, för folk omkring mig, för vänner och andra som jag känner. 2014 har såhär långt visat sig vara något av ett skitår. Så när vi lyfter från Arlanda kan jag inte låta bli att tänka, att det vore fan typiskt om jag skulle råka ut för en flygolycka mitt i alltihopa, det skulle inte ha förvånat mig, och för bråkdelen av en sekund kände jag mig lite rädd.

Men det gick över och jag kunde njuta igen.

Just nu sitter jag på flygplatsen i Amsterdam och äter ost i fyrkantiga bitar. Gouda. Gott som fan.

För en stund sedan slog tröttheten till, hårt, som en stenad val i Göta kanal. Det är inte så konstigt. Klockan är i skrivande stund halv 9 på morgonen, en timme innan avgång och jag har varit här på terminal 2 på Arlanda flygplats sedan sexsnåret. Det var inte riktigt meningen. Jag åkte fel i lokaltrafiken. Hade tänkt åka en rutt som är billigare och tar längre tid men blandade ihop två pendeltågslinjer. Hamnade här bra mycket tidigare än tänkt och känner nu att det där med vara ute i god tid är förbaskat överskattat. Jag har dock haft tillfälle att avnjuta en alldeles för dyr kaffe tillsammans med en ännu mycket för dyrare macka, och det är ju sådant som hör till, så jag får väl vara nöjd.

En timme kvar, alltså. Ska byta i Amsterdam där mitt nästa flyg redan är försenat med minst en timme på grund av orsaker, vilket är trist men hanterbart, och mest trist för att jag ju faktiskt inte har så väldigt många dagar i New York. Vill ta till vara på timmarna. Fast det är hanterbart, för jag är på väg till New York.

Min resvana trogen packade jag inte förrän i natt och nu på morgonen, vilket har inneburit knappt någon sömn alls, därav tröttheten, och jag laddade kamerabatteriet och jag tömde minneskorten på gamla bilder och jag fyllde mp3-spelaren med podcasts och musik, en halvtrasig mp3-spelare som jag letade fram och gjorde användbar med speciell mjukvara för att kunna använda på den här resan, och lik förbannat glömde jag såväl spelare som kamerabatteri hemma. Tramsigt.

Det slutar väl med att jag använder telefonen till lyssnandet och köper ett nytt batteri någontans i New York, det borde kunna hittas, för kameran och laddaren kom naturligtvis med.

Mina trettiosex år till trots är det här första gången jag reser helt ensam. Inte första gången jag flyger ensam men jag kommer inte träffa någon vid min destination, ingen vän att hänga med, det är bara jag som tar hand om mig själv i främmande land, och det ska bli så jävla skönt.