Livet är en kabaré, min vän

Om inte mitt minne ljuger, som det emellanåt gör, var det hösten 1996 som vi i Ljungby Amatörteater satte upp Cabaret. Vi hade varit aktiva ett par, tre, år innan dess och skulle fortsätta existera till millennieskiftet, men Cabaret var vår höjdpunkt. Vår största uppsättning. Det var i samband med det jag såg filmen (som ligger stadigt på pallplats över mina absoluta favoritfilmer) och det var i samband med det som min kärlek till musikalen blev oundviklig. Det var även i samband med, misstänker jag, som min önskan att själv se musikalen live på föddes. Det är snart arton år sedan. Jag har alltså väntat i arton år på att se Cabaret på scen.

Jag hade chansen hösten 2008, samma år som jag flyttade till Stockholm, då Stockholm Stadsteater satte upp en version baserad på Sam Mendes nytolkning av den ursprungliga musikalen. Problemet var att Colin Nutley regisserade och Helena Bergström spelade Sally Bowles. Rickard Wolff som Konferencieren, det köpte jag, ett klockrent val, men de båda andra var alldeles för avskräckande. Så jag höll mig borta. Väntade.

Spola fram till nutid. Det är sommaren 2014 och jag befinner mig redan i New York, på en hyfsat spontant inplanerad semesterresa, när jag inser att Cabaret sätts upp på Broadway. I Sam Mendes hyllade version, med Alan Cumming som Konferencieren och en broadwaydebuterande Michelle Williams som Sally Bowles. I lokalen som en gång hyste det legendariska Studio 54, icke desto mindre (det är där den uppsättande teatern ifråga, Roundhouse Theatre, har hållit till sedan tidigt 90-tal). Efter en stund tvekan, mest eftersom jag vet hur dyra biljetterna är på Broadway, inser jag att det inte finns något alternativ. Klart som korvspad att jag ska köra. Beställa biljetter online gick inte, så jag stack till teatern när lagom till kassan öppnade. Hade planerat att välja en billigare, sämre, plats men när jag väl stod där insåg jag hur dumt det var. Jag har väntat i 18 år på den här stunden. Jag valde en bra plats.

Om det var värt väntan och priset? Åh, ja, åh så jävla ja. Lokalen var perfekt, de nedre delarna med bord som vore vi faktiskt där på den tyska, dekadenta, nattklubben Kit Kat Club. Alan Cumming är en magnifik konferencier, och konstigt vore väl annat, med tanke på hur länge han har gjort rollen. Han äger den. Inget snack.

Michelle Williams tolkning av Sally Bowles var lite svårare att svälja, så långt ifrån den Liza Minelli jag är van vid, Michelle spelar över mycket mer. Det tog en stund att vänja sig, men jag vande mig, och om jag hade några tvivel kvart mot slutet av musikalen så krossades de fullständigt i hennes fullständigt makalöst knäckande tolkning av titelspåret. Det, och Alan Cummings avslutande scen, avslutande bugning, var de känslomässiga höjdpunkterna i en musikaler som, trots att jag kan den utifrån och in, höll mig fast hela vägen.

Jag är så jävla nöjd.

Och utöver det? Före föreställningen köpte jag en väldigt god frukostbagle på en deli precis intill Studio 54, en latte på ett café som mest verkade existera som reklam för en bank och en hatt på Urban Outfitters. Under föreställningen satt jag vid samma bord som en kvinna och hennes separerade föräldrar. Mamman och dottern bodde i New York men pappan var på besök från Ohio. Han hade kört svenska bilar ända sedan han beställde sin första Volvo från Göteborg, 1972. Efter föreställningen behövde jag samla tankarna och gick alldeles för länge bland folkmassorna på Times Square (här var kvinnan i övre medelåldern som stod och spelade gitarr iklädd endast amerikanska trosor och en hatt den mest intressanta synen), innan jag klokt nog avvek och drog till Brooklyn istället. Hittade till Bedford Avenue, som kändes nästan som hemma eftersom vi tillbringade en del tid däromkring i vintras. Köpte biljett till kvällens sena föreställning av Richard Linklaters ”Boyhood” på Nitehawk Cinema. Jag älskar Nitehawk Cinema. Tog en öl på Brooklyn Brewery eftersom givetvis. Gick vidare till Mugs Ale House, ett annat favoritställe, där jag satt en stund, åt något lätt, tog ett par öl, läste, allt i väntan på att filmen skulle börja. Råkade överhöra att herrarna bredvid mig pratade om svensk musik som någon tipsat den ene om. Gav mig tillkänna. Snackade en stund men behövde bryta upp alldeles för snart med tanke på filmen som väntade. Gick utan min påse med souvenirer från Cabaret. Såg Boyhood, åt god mat och drack öl i själva biosalongen, för det är sådant man kan göra där, och insåg att Linklater nog faktiskt är en av mina favoritregissörer. ”Boyhood” var skitbra.

Filmen tog slut, jag insåg att jag glömt min Cabaret-kasse på Mugs, gick hela vägen tillbaka igen, utmed Bedford Avenue, fick tillbaka min kasse och började bege mig hemåt. Började fundera på hur jag skulle ta mig hemåt. Svårt när det var svårt att få fatt i vettigt wifi. Gick mot en tunnelbanestation jag kände till, för även om den inte hade tagit mig direkt till Queens, bland annat tack vare underhållsarbete etcetera, kanske det fanns lappar som kunde leda mig rätt. Och mitt i allt funderande ser jag en buss sakta in mitt i vägen, en buss som har namnet på min hållplats tydligt placerad på framsidan, och den har saktat in för att låta andra blivande passagerare kliva på, trots att en kö av bilar redan har hunnit bildas bakom, och jag passar på.

Väl framme i Queens går jag in i närmaste närbutik, dels för att kanske köpa nåt godis och dels för att se om dom har något trevligt i ölväg. Inte nödvändigtvis för att dricka ikväll, däremot har jag hunnit samla på mig några flaskor roliga sorter att ta med mig hem. Får ändå mitt inköp i små bruna pappåsar som om jag skulle sätta mig i närmaste hörn och dricka. Mannen bakom kassan fattar att jag inte är från stan, frågar varifrån, jag svarar Sverige, och han har bara en vag känsla av att vi snackar Europa men han känner i allra högsta grad till att Zlatan Ibrahmovic kommer härifrån.

Går hem.

Jag älskar verkligen New York.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *