Löjlig optimism

AP Wirephoto [Public domain]

I know I drive some people crazy with what seems to be ridiculous optimism, but it has always worked out for me.

Jim Henson

Jag brukade bära min obotliga optimism med stolthet. Det var ganska många år sedan nu och kanske grundade den sig i någonting negativt. Vemodet, den dåliga självkänslan, allt det där trista, och sedan den obotliga optimismen som klev upp i ett försök att stävja mörkret. Kanske. Troligen.

Det fungerade i några år men så tog vemodet över. Optimismen trycktes ned. När humöret blev bättre, när vardagen blev stabil och något att känna sig nöjd med, att vara trygg i, lämnade jag optimismen där nere. Den försvann aldrig men jag valde att avfärda den som någonting… orealistiskt. Överdrivet. Det blev en grej att skämta om. När skitåret 2016 hände, med en jävlig samtid i allmänhet och mammas död i synnerhet, då sjönk jag hårt, men humorn blev en livlina. Att skämta om skiten, med där gamla optimismen som ett slags språngbräda, blev med tiden något jag uppriktigt uppskattade att göra. Det är en paradox men i nedvärderingen stärkte jag mig själv. Sedan hände något.

Allt förändrades tack vare utbildningen. Jag behövde inte ens påbörja den. Behövde inte ens komma in. Men att söka, att begära tjänstledigt, var tillräckligt för att trigga igång välmåendet i mig. Så rätt kändes det att styra om livet. Plötsligt blev det dessutom ointressant att skämta om mig själv på ett nedvärderande sätt. Det var inte ens ett medvetet val. Det kom naturligt, jag bara slutade.

Och så är optimismen tillbaka. Inte obotlig och överdriven som i min ungdoms dagar, men den finns likväl där, obeveklig och självklar. Vilket för mig tillbaka till inläggets inledning. Till Jim Hensons citat. Han, Mupparnas skapare, är en av mina stora idoler och förebilder. Det beror inte till en obetydlig del på hans inställning till livet, sina medmänniskor, och de han skapade ihop med. Världen skulle vara otroligt mycket bättre om fler människor kunde vara bara lite mer som Jim Henson.

I morse dök ett minne upp på Facebook. Det är nu två år sedan jag senast var i New York med en Björn och vi (bland mycket annat) besökte Jim Henson-utställningenMuseum of the Moving Image i Queens. Det var underbart. Jag har sedan lite för lång tid tillbaka ett utkast liggande, som beskriver besöket. Det är dags att putsa till och lägga upp det.