Om att ganska sent komma på mycket bättre tankar

När det var dags för mig att välja väg på gymnasiet, hade mitt intresse för teater redan börjat slå rot. Var detta intresse kom ifrån är fortfarande oklart men det var tillräckligt starkt för att estetisk linje med teaterinriktning skulle stå högst önskelistan. Tyvärr stannade det vid önskningar, ty jag bodde i Ljungby och närmaste gymnasie med teater låg i Växjö, och jag var då såpass rädd av mig att en flytt eller ens pendlingstid på typ tre kvart kändes som ett möjligt alternativ. Musik och teckning, de estetiska inriktningar som fanns i Ljungby, var inget för mig. Trodde jag.

Jag har alltid gillat att rita. Teckna, klottra, fåna mig med penna och papper. Alltid lekfullt och aldrig med någon form av varaktighet i åtanke. Förra året, efter att mamma hade gått bort, pratade min yngsta systerdotter om när jag fortfarande bodde i Växjö och bodde i samma hus som dom, om hur hon vid besök hos mig såg teckningarna, såg hur mycket jag ritade och klottrade, och kopplade ihop med mig.

Uppenbarligen mycket mer än jag gjorde.

Vilket, förstås och föga förvånande, fått mig att fundera. Jag har för all del den senaste tid, eller kanske de senaste få åren, funderat allt mer. Köpt på mig utrustning, pennor och penslar och färger och block, för att göra det mer seriöst, bli bättre, hitta varaktigheten. Och det är bra, det är aldrig för sent att börja, men likväl dyker frågan nu, precis just ikväll, upp i skallen.

Varför i helvete tänkte jag inte på det här när det var dags för mitt gymnasieval?

Jag trodde inte på mig själv, och mitt bitvis enkelspåriga sätt att tänka gjorde det antagligen ännu svårare efter att teatern försvunnit (från mitt huvud) som giltigt alternativ. Då blev det samhällskunskapen (med inriktning mot samhällskunskap) som väl var okej men egentligen inte passade mig alls.

Och här är vi nu, mer än tjugo år senare, inte ens två månader till min fyrtioende födelsedag, med hjärtat full av ånger. Onödig ånger, för det går aldrig att vrida klockan tillbaka.

Men visst fan finns det några val jag skulle göra annorlunda, om så vore möjligt.

Nåväl.

Det är åtminstone aldrig för sent att börja.

Måndag

Ett möte med läkare, ett möte som gav oväntat lite på grund av missförstånd i kommunikationen någonstans. Promenad på stan, det blir så ibland. Provade cold brew-kaffe för första gången och troligtvis sista. Suttit ute i det fria och tittat på Elementary. Jag häpnar fortfarande över hur mycket mer vi kan göra med dagens mobiltelefoner, även de i lägre prissegment, jämfört med min första stationära dator. Det var en windowsburk, köpt begagnad för 8000 kronor sensommaren/hösten 1998. Tror nog att jag fortfarande har filer kvar från den, på någon gammal backupskiva. Nästa år är det alltså tjugo år sedan jag skaffade min första dator. Jösses. Tiden, den tiden, och så vidare.

Jag har ett problem och det blir liksom inte bättre

Det återkommer i perioder men blir värre om jag inte har sovit. Som efter New York-resan, hemkomsten, efter jet lag och jävelskap. Eller som tiden ett en hel lång natt av vaken oscarsgala. Som nu.

Vad som händer är detta, att jag kommer hem efter jobbet. Hinner kanske äta något. Ser kanske på ett TV-program, helt eller delvis. Eftersom jag inte har en soffa saknas helt risken för att somna i en sådan, vilket jag tydligen har löst genom att lägga mig på sängen när tröttheten faller in. Och somna. Med kläderna på. Sedan sover jag och vaknar alldeles för sent. Ibland, som i måndags, vaknar jag vid 23, invirad i täcket. Ibland vaknar jag långt efter midnatt. Allt ljus lyser, datorn fortfarande igång. Det händer gång på gång och jag lär mig aldrig. Blir ju trött. Ska bara vila lite.

Vilket förstås är varför det inte blev något inlägg igår. Stör mig enormt. Men jag vänder blad, går vidare, postar två idag (förhoppningsvis), hamnar i fas igen, och mot slutet av veckan har jag säkert glömt denna fadäs.

Förhoppningsvis.

Det här är på grund av Oscar

Oscarsnatten är viktig för mig. Inte livsviktig, men du vet, viktig ur ett traditionellt perspektiv. I stort sett varje år sedan svensk television började direktsända oscarsgalan har jag suttit uppe och tittat, och har ingen svensk kanal visat har det ändå funnits någon strömmande video på nätet, och endast ett år har jag missat. Jag var nog relativt ny på jobbet, ville inte ta lite ledigt, hade inte kanalen allt visades på, orkade inte anstränga mig. Någonting i den stilen.

Årets gala, igår, var däremot som den skulle. Vi var delar av MovieZines redaktion i ett showroom, som en väldigt liten biosalong, på någons arbetsplats, med kaffe och godis och snacks och även bubbel, och hade det sådär riktigt trevligt.

En natt med Oscars

För övrigt väldigt bra gala, en av de trevligare i mitt mannaminne.

Och därefter åkte jag direkt till jobbet, hann vila någon timme, var trött men lyckades förstås arbeta, som sig bör, som varje år, åkte hem, somnade mot min planering nästan direkt, vilket inte var det minsta oväntat, vaknar fullt påklädd runt klockan 23. Utan att ha skrivit något blogginlägg för idag.

Så jag tänkte kanske leta upp något gammalt, riktigt gammalt, blogginlägg att återpublicera, kalla det favorit i repris fast det troligtvis inte är någons favorit, inte ens min, hittar gamla sparade inlägg. Gamla sparade bloggar. Hittar inget att återpublicera, mest för att jag inte alls letar, men noterar namnet. Börjar fundera på när jag egentligen började använda det här, Organiserat kaos. Gissningsvis någonstans runt 2002/2003. Det var mitt minne. Men jag hittar inlägg från 2003 som har någonting annat. Fad Absurdum. En lek på mitt namn kombinerat med latinets ad absurdum. Tyckte det passade mig, tycker jag väl fortarande. Så gissningsvis ändrade jag till det här någon gång 2003. Kanske 2004.

Det är möjligen värt att undersöka närmare, kanske imorgon, men för stunden har det åtmsintone blivit ett inlägg till, minuter innan tolvslaget, och det får räcka.