Historien om hur det gick till när jag fick se Roxette

Eva Rinaldi [CC BY-SA 2.0], via Wikimedia Commons

1991 var Roxette ute på sin Joyride-turné och jag vann en biljett till en av deras spelningar på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Minns inte var jag vann biljetten. Kan ha varit en kvällsblaska, men heller inte helt osannolikt att tidningen Okej låg bakom tävlingen. Jag vann en del från Okej när det begav sig. Ett par LP-skivor. En liten låda med merch för Airheads, en film som jag fortfarande efter alla dessa år inte har sett. Vilket kanske är lika bra, den har ju inte precis höga procent på Rotten Tomatoes. Men jag avviker från ämnet!

Jag vann alltså biljetten till en spelning i Stockholm. Tyvärr bodde jag vid den tiden mitt ute i de mörkaste av småländska skogar. Tyvärr var jag, vid en ringa ålder av blott tretton, alldeles för rädd och osäker för att åka iväg till huvudstaden alldeles själv. Mina föräldrar erbjöd sig att köpa flygbiljett men jag var även flygrädd. Ung, osäker och flygrädd. Så det blev inget och jag ångrade mig bittert, åtminstone en stund. Tre år senare fick jag en ny chans, helt utan flygtvång.

1994 åkte Roxette världen runt med Crash! Boom! Bang! och ett av stoppen var Sannarpshallen i Halmstad, på benäget bilavstånd från den småstad vi då bodde i. Mina föräldrar körde mig till konserten, väntade utanför i bilen eller kanske körde de runt en stund. De älskade verkligen att köra runt. Gärna på småvägar, om sådana fanns tillgängliga.

Hur som helst.

Den trettonde september 1994 (jag har kollat upp datumet på webben) fick jag alltså äntligen se Roxette live. Brainpool var förband. Jag minns inte så mycket av kvällen, mer än ungefär hur lokalen såg ut och att jag köpte en turnétröja. Och att jag älskade konsterten. Jag minns inte mycket mer än känslan av att det var en bra kväll.

Det var första och enda gången jag såg Roxette spela live. Jag önskar det hade blivit fler, givetvis, fast ska man ha sett Roxette vid ett enda tillfälle så känns Halmstad som helt rätt plats.

Jag hamnade på Sjöhistoriska för konsert till slut, tack vare Kent. Året var 2012 och det är en historia för en annan dag.