Söndagen den sjätte juni 2016 var vi på Museum of Modern Art i New York. Det var mitt tredje besök i staden och Vians första, som hängde med efter att jag några månader tidigare under en utekväll hade nämnt min lösa plan att snart resa dit igen. Och den där söndagen i juni gick vi på modernt museum.
Som jag minns det började vi dock från helt olika håll. Jag tog hissen upp till översta våningen för att sedan fortsätta neråt. Det var en bra upplevelse. Inte lika mäktig som exempelvis Metropolitan, dock väldigt häftig. Såg Warhol, såg Mondrian, vill säga att vi såg van Goghs Stjärnenatt men saknar bildbevis. Jag kanske blandar ihop tillfällen. Fast den har tydligen varit en del av MoMAs permanenta utställning sedan 1941 så det känns ju rimligt. Såg även något verk av Öjvind Fahlström som jag egentligen inte har någon koll på men det var kul pga svensk.
En halvdag på museet
Jag minns inte riktigt när vi gick till museet, bara att det var under senare delen av dagen. För jag hade inte hunnit gå igenom alla våningar när rösten i högtalaren började ropa om att klockan närmade sig stängningsdag. Så jag skyndade mig igenom några rum, kanske någon våning, till innan stegen styrdes mot hissarna. Och där, i vad som nog får beskrivas som en foajé nära hissarna och trappan, hängde den. Andrew Wyeths Christinas värld.
En liten bakgrund: Jag har alltid läst serietidningar. Däremot tändes mitt mer seriösa intresse tack vare titlar som Sandman och Preacher. De tillhör fortfarande mina absoluta favoriter. Preacher handlar om en före detta predikant, vid namn Jesse Custer, som ger sig ut på vägarna med sitt skjutgalna ex och en alkoholiserad vampyr. Deras mål är att leta upp och konfrontera Gud, som pga orsaker har övergett himlen. Tidningen använder det övernaturliga, det absurda, och westernformatet för att undersöka USA. Ungefär. Varför tar jag då upp det här?
Jesses mammas värld
© Luigi Novi / Wikimedia Commons
Jo, Jesse hade en gång en mamma som hette Christina. Vid något tillfälle besöker predikanten MoMA och beundrar tavlan. Scenen är kort men minnesvärd, tillräckligt minnesvärd för att jag på väg mot hissen ska haja till.
Jag hade ingen aning om att tavlan hängde där, det var inget jag var ute efter att se under mitt besök där. Den slumpen gör denna lilla upplevelse ännu häftigare. Jag hade kanske inte ens sett den, om det inte vore för att vi gått till museet så sent och jag beslutade mig för att ta hissen ner.
Egentligen passar det kanske inte att beskriva händelsen som en av resans höjdpunkter. Med tanke på hur viktig serietidningen är för mig och hur viktig Christina var för Jesse Custer, så glädjer det mig ändå väldigt mycket att jag snubblade över den på det där sättet.
