Organiserat kaos

Det är nu en vecka sedan jag kom hem från min resa och har fortfarande ett inlägg kvar att skriva (hemma är uppenbarligen inte nyttigt för min kreativitet och det logiska slutsatsen är att jag borde vara på resande fot nästan hela tiden). Minst ett, för det går alltid att utveckla och alltid är det något som jag har glömt, men för tillfället litar jag på att ni lever i spänd förväntan över vad som hände den där sista dagen i New York. För även om jag inte skulle tillbringa någon mer natt där, gick inte mitt flyg förrän närmare halv tio på måndagskvällen. Vilket trots allt gav mig några timmar till på plats. Låt oss se om jag minns dom.

Måndagen den tjugofemte augusti tjugohundrafjorton började med att jag packade färdigt så mycket som möjligt och i övrigt gjorde mitt hyrda rum färdigt för avresa. Ja, min avresa då, jag litar på att rummet står kvar där det stod i måndags kväll. Efter det begav jag mig mot Manhattan och de två sista målen som skulle hinnas med. Det första var kaffe.

The New Pornographers är en kanadenisk popgrupp tillika en av mina stora musikaliska favoriter.  Tidigare i somras fick jag reda på att de skulle sälja ett eget kaffe i samarbete med en mindre amerikansk kaffekedja vid namn Intelligentsia, och att denna kedja hade ett par butiker i New York, och att det kaffet även skulle säljas i ett paket med kaffemugg och tygkasse. Detta paket gick att förebeställa på nätet men eftersom jag skulle vara i USA samma dag som det släpptes (just denna måndag) tänkte jag lika bra att vänta. Slippa frakten. Plus roligare att köpa på plats.

Således var mitt första mål för dagen Intelligentsias första butik och fick tji. Såg kaffet men inget annat och gick därför vidare. promenerade över halva Manhattan, mot High Line, den före detta upphöjda järnvägen som sedermera blivit tjusigt turistmål, där kaffekedjans andra ställe skulle finnas. Halvvägs dit, och i lunchrusningen, hittar jag frukost, en bagel med bacon- och cheddarmjukost. Smaskens. Kommer fram till High Lines ena ände och börjar vandra.

Vi var här vid nyår, vandrade utmed hela, och jag hade väntat mig att det skulle vara häftigare, vackrare, nu, med grönskan och så vidare. Inte direkt. Växterna kändes lite för tråkigare och aningen övervuxet. Det kanke blev bättre sen men jag var tvungen att avvika halvvägs, för att nå mitt kaffeställe. Hittade det och upptäckte till min besvikelse att inte heller dom hade hade hela paketet (visade sig att det bara såldes över disk i kaffekedjans hemstad Chicago). Vägdes upp något av en komplimang för mitt skägg, och en god kopp kaffe. Vidare till mitt nästa, och sista, mål. En bar. En av de jag var inställd på att besöka. McSorley’s Old Ale House  har hela 160 år nacken och är därmed det äldsta ölstället i New York. De serverar endast två öl, båda på fat, en mörk och en ljus. Den ljusa är en ale och den mörka en porter, och båda var väldigt goda utan att för den sakens skull sticka ut nämnvärt. Bara jävligt stabil, god, öl. Pratade lite med bartendern. Jag tror han har jobbat där i en 35-40 år. Skön snubbe, hur som helst.
Och med det promenerade jag till närmaste tunnelbana, åkte tillbaka till Queens, träffade min värd för första gången, pratade lite med henne, packade ihop mitt sista, vilade några minuter, köpte vatten av en snubbe på gatan, fick två flaskor eftersom han fick alla mina mynt som jag ändå inte hade haft någon nytta av i Sverige, åkte till flygplatsen. Spenderade en stund på fel terminal. Åt en god korv. Tog mig till rätt terminal. Handlade i taxfreen. Hittade en bar och tack vare den blev min sista öl på amerikansk mark en Brooklyn Brown Ale på fat, trevligt. Gick på flyget. Flög. Fick rejäl magknip (kan det ha varit flygplansmaten?). Landade. Då var det tisdag runt lunch, svensk tid. Tog mitt bagage. Upptäckte att jag blivit bestulen rätt ut ur mitt inchechade bagage (mer om det i ett senare inlägg, kanske). Ägnade en fyra timmar eller så åt att först hitta rätt ställe att anmäla på och sedan göra anmälan och därefter hitta busshållplatsen som skulle ta mig därifrån. Åkte buss, pendeltåg, buss igen. Kom hem. Däckade i sängen. Vaknade sent på kvällen och var nog vaken en liten stund, åt gissningsvis något, somnade igen och sov till långt in på onsdagens eftermiddag. Sov inte utan uppehåll men de gånger jag väl vaknade till liv var det utan energi att göra annat än ligga kvar och somna om. På kvällen? Gick jag ganska säkert utan en runda, antagligen för att fixa mat, och jag tror det kan ha blivit sushi, men ärligt talat, vid det här laget hade jag lämnat New York för länge sedan och gissningsvis även ert intresse. Så vi sätter väl punkt, för en stund. Om jag har beställt The New Pornographers-paketet på nätet nu? Nej, det hann säljas slut innan jag fick tummen ur ändalyktan. Attans pannkaka, och så vidare.

Jag har tillbringat så mycket tid här med att ta mig från plats till plats, med att åka buss och tunnelbana, med att promenera, med att gå och åka mer eller mindre fel, att det känns som om jag knappt fått någonting gjort. Och visst, det finns saker jag inte hunnit med, missat, med mera, men när jag listar vad som faktiskt gjorts är det fan inte kattskit. Om en säger. Som igår.

Igår vaknade jag sent och kom iväg mycket senare. Jag var trött, det var söndag, jag förtjänade vila. Gav mig till slut av mot en serietidningsbutik på Manhattan. Hittade lite kul. Gick förbi Empire State Building och imponerades av dess storlek. Stannade på marken eftersom jag inte riktigt hade intresse nog att lägga ut tiden eller pengarna på att ta mig till upp. Gick förbi en pakistansk parad. Därefter vidare till Brooklyn där man plan var att kolla in något som kallas Smorgasburg, som jag av någon anledning fått för mig skulle vara en stor loppmarknad. Det var det inte. Smorgasburget huserar (förstås) i Williamsburg, nära vattnet, precis vid Brooklyn Bridge Park, som visade sig vara en riktigt mysig miljö, och handlar inte om loppor utan om mat. Ungefär som den där årliga matgrejen i Kungsträdgården i Stockholm, fast oftare och häftigare. Vid ett ställe sålde de kokosvatten direkt från nöten. Högst bokstavligt. Vi, kunderna, beställde och sedan stod en snubbe bredvid som med en stor jäkla matchete hög i kokosnöten till det blev tillräckligt med hål för ett sugrör. När nöten tömts kunde man få den hackad i två delar för att kunna äta köttet. Skitbra.

Jag gick vidare. Hade ett mål som inte var helt lätt ta sig till. Åkte lite buss. Hamnade oväntat vid ett krigsmomument som var häftigt i en park. Många schyssta parker i New York.

Därefter Barcade, en bar i någon slags mindre före detta lagerlokal, den känslan i alla fall, men massa gamla arkadspel. Lysande idé.

Därefter hem. Men bara tillfälligt, ty klockan hade inte ens hunnit bli fruktansvärt sen. Jag skulle bara hem och byta om, tvätta av mig, ladda telefonen, koppla av, innan det var dags att gå ut igen, att bege mig mot den sena showen på klassiska Comedy Cellar (en sådan där klubb där en massa kända komiker har stått och sagt roliga saker). Jag hade tänkt välja en tidigare show men var för sen med att reservera. Vilket jag i efterhand är förbaskat glad för.

Showen var kul. Lite roligare för varje komiker (och nej, det beror inte på att jag drack en massa alkohol under kvällen) som körde sin stand up-rutin. När sista utannonserade komiker var klar gick Dave Atell upp. Och lockade ganska snart till sig Jeff Ross. Jag har väldigt dålig koll på dessa herrar men förstod att de är något mer välkända än övriga under kvällen. Eftersom vi var sista publiken för kvällen kunde fortsätta ungefär så länge de kände för det. De jävlades med varandra, de tog upp folk ur publiken och roastade, de höll på i säkert en timme (om inte mer, det kan mycket väl ha varit mer, det måste nästan ha varit mer) över tiden med att fjanta och tramsa och vara förbaskat roliga.

Klockan hade hunnit bli tre när jag, innan tunnelbanan, gick in på en lugn, nästan folktom, bar för att varva ner.

Och det var historien om hur sista natten i New York slutade på allra bästa sätt.

Om inte mitt minne ljuger, som det emellanåt gör, var det hösten 1996 som vi i Ljungby Amatörteater satte upp Cabaret. Vi hade varit aktiva ett par, tre, år innan dess och skulle fortsätta existera till millennieskiftet, men Cabaret var vår höjdpunkt. Vår största uppsättning. Det var i samband med det jag såg filmen (som ligger stadigt på pallplats över mina absoluta favoritfilmer) och det var i samband med det som min kärlek till musikalen blev oundviklig. Det var även i samband med, misstänker jag, som min önskan att själv se musikalen live på föddes. Det är snart arton år sedan. Jag har alltså väntat i arton år på att se Cabaret på scen.

Jag hade chansen hösten 2008, samma år som jag flyttade till Stockholm, då Stockholm Stadsteater satte upp en version baserad på Sam Mendes nytolkning av den ursprungliga musikalen. Problemet var att Colin Nutley regisserade och Helena Bergström spelade Sally Bowles. Rickard Wolff som Konferencieren, det köpte jag, ett klockrent val, men de båda andra var alldeles för avskräckande. Så jag höll mig borta. Väntade.

Spola fram till nutid. Det är sommaren 2014 och jag befinner mig redan i New York, på en hyfsat spontant inplanerad semesterresa, när jag inser att Cabaret sätts upp på Broadway. I Sam Mendes hyllade version, med Alan Cumming som Konferencieren och en broadwaydebuterande Michelle Williams som Sally Bowles. I lokalen som en gång hyste det legendariska Studio 54, icke desto mindre (det är där den uppsättande teatern ifråga, Roundhouse Theatre, har hållit till sedan tidigt 90-tal). Efter en stund tvekan, mest eftersom jag vet hur dyra biljetterna är på Broadway, inser jag att det inte finns något alternativ. Klart som korvspad att jag ska köra. Beställa biljetter online gick inte, så jag stack till teatern när lagom till kassan öppnade. Hade planerat att välja en billigare, sämre, plats men när jag väl stod där insåg jag hur dumt det var. Jag har väntat i 18 år på den här stunden. Jag valde en bra plats.

Om det var värt väntan och priset? Åh, ja, åh så jävla ja. Lokalen var perfekt, de nedre delarna med bord som vore vi faktiskt där på den tyska, dekadenta, nattklubben Kit Kat Club. Alan Cumming är en magnifik konferencier, och konstigt vore väl annat, med tanke på hur länge han har gjort rollen. Han äger den. Inget snack.

Michelle Williams tolkning av Sally Bowles var lite svårare att svälja, så långt ifrån den Liza Minelli jag är van vid, Michelle spelar över mycket mer. Det tog en stund att vänja sig, men jag vande mig, och om jag hade några tvivel kvart mot slutet av musikalen så krossades de fullständigt i hennes fullständigt makalöst knäckande tolkning av titelspåret. Det, och Alan Cummings avslutande scen, avslutande bugning, var de känslomässiga höjdpunkterna i en musikaler som, trots att jag kan den utifrån och in, höll mig fast hela vägen.

Jag är så jävla nöjd.

Och utöver det? Före föreställningen köpte jag en väldigt god frukostbagle på en deli precis intill Studio 54, en latte på ett café som mest verkade existera som reklam för en bank och en hatt på Urban Outfitters. Under föreställningen satt jag vid samma bord som en kvinna och hennes separerade föräldrar. Mamman och dottern bodde i New York men pappan var på besök från Ohio. Han hade kört svenska bilar ända sedan han beställde sin första Volvo från Göteborg, 1972. Efter föreställningen behövde jag samla tankarna och gick alldeles för länge bland folkmassorna på Times Square (här var kvinnan i övre medelåldern som stod och spelade gitarr iklädd endast amerikanska trosor och en hatt den mest intressanta synen), innan jag klokt nog avvek och drog till Brooklyn istället. Hittade till Bedford Avenue, som kändes nästan som hemma eftersom vi tillbringade en del tid däromkring i vintras. Köpte biljett till kvällens sena föreställning av Richard Linklaters ”Boyhood” på Nitehawk Cinema. Jag älskar Nitehawk Cinema. Tog en öl på Brooklyn Brewery eftersom givetvis. Gick vidare till Mugs Ale House, ett annat favoritställe, där jag satt en stund, åt något lätt, tog ett par öl, läste, allt i väntan på att filmen skulle börja. Råkade överhöra att herrarna bredvid mig pratade om svensk musik som någon tipsat den ene om. Gav mig tillkänna. Snackade en stund men behövde bryta upp alldeles för snart med tanke på filmen som väntade. Gick utan min påse med souvenirer från Cabaret. Såg Boyhood, åt god mat och drack öl i själva biosalongen, för det är sådant man kan göra där, och insåg att Linklater nog faktiskt är en av mina favoritregissörer. ”Boyhood” var skitbra.

Filmen tog slut, jag insåg att jag glömt min Cabaret-kasse på Mugs, gick hela vägen tillbaka igen, utmed Bedford Avenue, fick tillbaka min kasse och började bege mig hemåt. Började fundera på hur jag skulle ta mig hemåt. Svårt när det var svårt att få fatt i vettigt wifi. Gick mot en tunnelbanestation jag kände till, för även om den inte hade tagit mig direkt till Queens, bland annat tack vare underhållsarbete etcetera, kanske det fanns lappar som kunde leda mig rätt. Och mitt i allt funderande ser jag en buss sakta in mitt i vägen, en buss som har namnet på min hållplats tydligt placerad på framsidan, och den har saktat in för att låta andra blivande passagerare kliva på, trots att en kö av bilar redan har hunnit bildas bakom, och jag passar på.

Väl framme i Queens går jag in i närmaste närbutik, dels för att kanske köpa nåt godis och dels för att se om dom har något trevligt i ölväg. Inte nödvändigtvis för att dricka ikväll, däremot har jag hunnit samla på mig några flaskor roliga sorter att ta med mig hem. Får ändå mitt inköp i små bruna pappåsar som om jag skulle sätta mig i närmaste hörn och dricka. Mannen bakom kassan fattar att jag inte är från stan, frågar varifrån, jag svarar Sverige, och han har bara en vag känsla av att vi snackar Europa men han känner i allra högsta grad till att Zlatan Ibrahmovic kommer härifrån.

Går hem.

Jag älskar verkligen New York.