Hässleholm

Tidigt en söndag, på ett café i Hässleholm. Eller är det ett konditori? Gissningsvis har benämningen ingen större betydelse men det känns som ett klassiskt konditori, och jag gillar ordet konditori, så jag säger konditori. Tidigt en söndag, på ett konditori i Hässleholm. Här sitter jag.

Jag kom hit (till staden, inte konditoriet) i fredags kväll. För att besöka vänner. En helg som spenderats, som vanligt, till största delen hemma hos dom. Det har jag ingenting emot men det innebär också att mina erfarenheter av Hässleholms helhet är något begränsade. Det har jag nödvändigtvis inte heller någonting emot.

Det ska inte tas som en diss mot staden själv. Jag känner den ju knappt. Men jag känner typen. Och vet att jag skulle krevera, gå sönder, snart explodera, av att bo här. Småstäder är inte riktigt min grej. Det är däremot vänner.

Och för deras skull skulle jag gärna tillbringa mer tid här. Både för att tillbringa mer tid med dom, och för att lära känna Hässleholm för Hässleholms skull. Se vad dom ser. Upptäcka. Trivas. Den är trots allt ganska mysig. Åtminstone till det yttre. Och i kortare perioder.

Dessutom är jag oerhört förtjust i skånskan.Skånska. Bra dialekt.

Jag har ett problem och det blir liksom inte bättre

Det återkommer i perioder men blir värre om jag inte har sovit. Som efter New York-resan, hemkomsten, efter jet lag och jävelskap. Eller som tiden ett en hel lång natt av vaken oscarsgala. Som nu.

Vad som händer är detta, att jag kommer hem efter jobbet. Hinner kanske äta något. Ser kanske på ett TV-program, helt eller delvis. Eftersom jag inte har en soffa saknas helt risken för att somna i en sådan, vilket jag tydligen har löst genom att lägga mig på sängen när tröttheten faller in. Och somna. Med kläderna på. Sedan sover jag och vaknar alldeles för sent. Ibland, som i måndags, vaknar jag vid 23, invirad i täcket. Ibland vaknar jag långt efter midnatt. Allt ljus lyser, datorn fortfarande igång. Det händer gång på gång och jag lär mig aldrig. Blir ju trött. Ska bara vila lite.

Vilket förstås är varför det inte blev något inlägg igår. Stör mig enormt. Men jag vänder blad, går vidare, postar två idag (förhoppningsvis), hamnar i fas igen, och mot slutet av veckan har jag säkert glömt denna fadäs.

Förhoppningsvis.

Det här är på grund av Oscar

Oscarsnatten är viktig för mig. Inte livsviktig, men du vet, viktig ur ett traditionellt perspektiv. I stort sett varje år sedan svensk television började direktsända oscarsgalan har jag suttit uppe och tittat, och har ingen svensk kanal visat har det ändå funnits någon strömmande video på nätet, och endast ett år har jag missat. Jag var nog relativt ny på jobbet, ville inte ta lite ledigt, hade inte kanalen allt visades på, orkade inte anstränga mig. Någonting i den stilen.

Årets gala, igår, var däremot som den skulle. Vi var delar av MovieZines redaktion i ett showroom, som en väldigt liten biosalong, på någons arbetsplats, med kaffe och godis och snacks och även bubbel, och hade det sådär riktigt trevligt.

En natt med Oscars

För övrigt väldigt bra gala, en av de trevligare i mitt mannaminne.

Och därefter åkte jag direkt till jobbet, hann vila någon timme, var trött men lyckades förstås arbeta, som sig bör, som varje år, åkte hem, somnade mot min planering nästan direkt, vilket inte var det minsta oväntat, vaknar fullt påklädd runt klockan 23. Utan att ha skrivit något blogginlägg för idag.

Så jag tänkte kanske leta upp något gammalt, riktigt gammalt, blogginlägg att återpublicera, kalla det favorit i repris fast det troligtvis inte är någons favorit, inte ens min, hittar gamla sparade inlägg. Gamla sparade bloggar. Hittar inget att återpublicera, mest för att jag inte alls letar, men noterar namnet. Börjar fundera på när jag egentligen började använda det här, Organiserat kaos. Gissningsvis någonstans runt 2002/2003. Det var mitt minne. Men jag hittar inlägg från 2003 som har någonting annat. Fad Absurdum. En lek på mitt namn kombinerat med latinets ad absurdum. Tyckte det passade mig, tycker jag väl fortarande. Så gissningsvis ändrade jag till det här någon gång 2003. Kanske 2004.

Det är möjligen värt att undersöka närmare, kanske imorgon, men för stunden har det åtmsintone blivit ett inlägg till, minuter innan tolvslaget, och det får räcka.

En grå katts blå svansång


Tom and Jerry – Blue Cat Blues (1956) by itzblog

Jag är ganska säker på att jag har sett det här klippet förr, någon gång, för länge sedan. Känner definitivt igen det. Men då hade jag ingen aning om betydelsen. Då visste jag inte hur mörk den faktiskt är.

Tom och Jerry återvände förvisso senare i olika former, i fler kortfilmer under andras styre och även långfilmer, men Blue Cat Blues var den allra sista filmen i deras första tidsålder, av karaktärernas skapare William Hanna och Joseph Barbara.

Även om Blue Cat Blues sticker ut som mest med sitt slut, skiljer sig även resten alla Tom och Jerry-kortisar som kom innan dess. Åtminstone de jag minns. Det är fortfarande våldsamheter, två djur mot varandra i en harang av absurda och surrealistiska våldsamheter (och härifrån kan det vara värt att varna för spoilers, för den som inte tagit sig tid att titta ännu men vill, och jag tycker nog man borde vilja, det handlar inte om många minuter av ett liv), skillnaden är att kampen inte längre står mellan Tom och Jerry. Nej, Jerry är blott en berättare, en åskådare, ett vittne till hur Tom blir hopplöst, hjälplöst, förkrossande förälskad. Mot sig har han en rival, en annan katt, med helt andra ekonomiska resurser, som gör allt för att bräcka stackars förlorade Tom.

Och han lyckas. Humorn, vålsamhetshumorn, den finns fortfarande kvar, men dels tyngs den ner av att någonting är annorlunda mot förut, någonting helt annat står på spel, och dels blir det värre när man vet vad som väntar.

Inte för att man nödvändigtvis tror det. Filmen börjar där den slutar, med Tom på ett järnvägsspår, väntandes på döden som tjutande närmar sig. Men vi vet ju hur det här slutar. I sista minuten ändrar han sig. I sista sekunden kommer Jerry, som står över honom och tittar ner, och i en återblick berättar hela historien om hur de hamnade där, i sista sekund kommer musen rädda katten.

Förutom att det inte är vad som händer. Nej, Jerry har ingen tanke på att rädda Tom, han anser att katten har lidigt nog, det här är för hans eget bästa.  Musen har ändå sin egen käresta. Trodde han ja, för i kortfilmens sista klipp ser vi även Jerrys egen käresta åka iväg med en annan, på ett sätt som alltför tydligt speglar Toms erfarenhet, och Jerry ser ingen annan utväg än att sätta sig bredvid Tom på spåret.

Och tågets visslande ljud vittnar om att den nästan är där.

Och där slutar filmen.

Hanna och Barberas sista tecknade kortfilm med Tom och Jerry, för barn, slutar med att de båda huvudkaraktärerna tar sina liv. Inte på skärmen, för all del, men antydningen är tydlig. Tydlig och tung.

Och det är skitbra.

Den här historien kommer inte sluta lyckligt

Torsdags. Jag fann en vacker, portabel, vinylspelare från 60-talet på Tradera. Fredag, igår fredag, kväll gick tiden ut. Jag började bjuda rätt sent, under eftermiddagen, då två andra budgivare redan hade hållit på ett tag. De gav upp efter att jag blandat mig i leken. En fjärde person började buda mot slutet men verkade också ge upp. Vid det här laget började det närma sig min ekonomiska smärtgräns men, fan, det var en väldigt vacker vinylspelare, av precis den sort jag vill ha, så jag höjde lite åt gången trots allt.

Och under sista minuten, boktstavligt talat under sista minuten, ger sig en helt ny, ej tidigare sedd, spelare in i leken och tar hem prylen. Har Viktor i användarnamnet. Jävla Viktor. Hög siffra vid sitt användarnamn, så han har förstås varit med ett tag. Kan det här. Spelar medvetet.

Jävla Viktor.

image

Jag tänker göra ett försök att skriva regelbundet igen. Det var alldeles för många år sedan. Jag gör det som en del av #Blogg100. Det här är första inlägget.