När det var dags för mig att välja väg på gymnasiet, hade mitt intresse för teater redan börjat slå rot. Var detta intresse kom ifrån är fortfarande oklart men det var tillräckligt starkt för att estetisk linje med teaterinriktning skulle stå högst önskelistan. Tyvärr stannade det vid önskningar, ty jag bodde i Ljungby och närmaste gymnasie med teater låg i Växjö, och jag var då såpass rädd av mig att en flytt eller ens pendlingstid på typ tre kvart kändes som ett möjligt alternativ. Musik och teckning, de estetiska inriktningar som fanns i Ljungby, var inget för mig. Trodde jag.
Jag har alltid gillat att rita. Teckna, klottra, fåna mig med penna och papper. Alltid lekfullt och aldrig med någon form av varaktighet i åtanke. Förra året, efter att mamma hade gått bort, pratade min yngsta systerdotter om när jag fortfarande bodde i Växjö och bodde i samma hus som dom, om hur hon vid besök hos mig såg teckningarna, såg hur mycket jag ritade och klottrade, och kopplade ihop med mig.
Uppenbarligen mycket mer än jag gjorde.
Vilket, förstås och föga förvånande, fått mig att fundera. Jag har för all del den senaste tid, eller kanske de senaste få åren, funderat allt mer. Köpt på mig utrustning, pennor och penslar och färger och block, för att göra det mer seriöst, bli bättre, hitta varaktigheten. Och det är bra, det är aldrig för sent att börja, men likväl dyker frågan nu, precis just ikväll, upp i skallen.
Varför i helvete tänkte jag inte på det här när det var dags för mitt gymnasieval?
Jag trodde inte på mig själv, och mitt bitvis enkelspåriga sätt att tänka gjorde det antagligen ännu svårare efter att teatern försvunnit (från mitt huvud) som giltigt alternativ. Då blev det samhällskunskapen (med inriktning mot samhällskunskap) som väl var okej men egentligen inte passade mig alls.
Och här är vi nu, mer än tjugo år senare, inte ens två månader till min fyrtioende födelsedag, med hjärtat full av ånger. Onödig ånger, för det går aldrig att vrida klockan tillbaka.
Men visst fan finns det några val jag skulle göra annorlunda, om så vore möjligt.
Nåväl.
Det är åtminstone aldrig för sent att börja.