Löjlig optimism

AP Wirephoto [Public domain]

I know I drive some people crazy with what seems to be ridiculous optimism, but it has always worked out for me.

Jim Henson

Jag brukade bära min obotliga optimism med stolthet. Det var ganska många år sedan nu och kanske grundade den sig i någonting negativt. Vemodet, den dåliga självkänslan, allt det där trista, och sedan den obotliga optimismen som klev upp i ett försök att stävja mörkret. Kanske. Troligen.

Det fungerade i några år men så tog vemodet över. Optimismen trycktes ned. När humöret blev bättre, när vardagen blev stabil och något att känna sig nöjd med, att vara trygg i, lämnade jag optimismen där nere. Den försvann aldrig men jag valde att avfärda den som någonting… orealistiskt. Överdrivet. Det blev en grej att skämta om. När skitåret 2016 hände, med en jävlig samtid i allmänhet och mammas död i synnerhet, då sjönk jag hårt, men humorn blev en livlina. Att skämta om skiten, med där gamla optimismen som ett slags språngbräda, blev med tiden något jag uppriktigt uppskattade att göra. Det är en paradox men i nedvärderingen stärkte jag mig själv. Sedan hände något.

Allt förändrades tack vare utbildningen. Jag behövde inte ens påbörjade den. Behövde inte ens komma in. Men att söka, att begära tjänstledigt, var tillräckligt för att trigga igång välmåendet i mig. Så rätt kändes det att styra om livet. Plötsligt blev det dessutom ointressant att skämta om mig själv på ett nedvärderande sätt. Det var inte ens ett medvetet val. Det kom naturligt, jag bara slutade.

Och så är optimismen tillbaka. Inte obotlig och överdriven som i min ungdoms dagar, men den finns likväl där, obeveklig och självklar. Vilket för mig tillbaka till inläggets inledning. Till Jim Hensons citat. Han, Mupparnas skapare, är en av mina stora idoler och förebilder. Det beror inte till en obetydlig del på hans inställning till livet, sina medmänniskor, och de han skapade ihop med. Världen skulle vara otroligt mycket bättre om fler människor kunde vara bara lite mer som Jim Henson.

I morse dök ett minne upp på Facebook. Det är nu två år sedan jag senast var i New York med en Björn och vi (bland mycket annat) besökte Jim Henson-utställningenMuseum of the Moving Image i Queens. Det var underbart. Jag har sedan lite för lång tid tillbaka ett utkast liggande, som beskriver besöket. Det är dags att putsa till och lägga upp det.

Växjö

Jag var tolv år när vi flyttade härifrån och inte förrän efter gymnasiet började jag hänga här i någon större utsträckning. Först för biobesök och liknande nöjen, och sedan flyttade jag tillbaka. Mitt sociala liv existerade men var mycket magert och därför tillbringade jag mycket tid, speciellt den arbetslösa perioden, med vandra omkring och upptäcka Växjö på ett sätt som jag aldrig (av hyfsat förståeliga skäl) gjort under mina första tolv år. Numera är jag sällan tillbaka i min gamla hemstad, trots familjen här, det brukar bara bli ett par återbesök om året. Mer än något annat beror det på bekvämlighet. Det är lite synd, förstås, men visar väl också på hur rotad jag är i min nya hemstad, hur stark känslan av att vara hemma är där. Hur mycket starkare den blir.

För jag brukade känna en viss saknad vid mina återbesök i Växjö. Inte så att jag ville flytta tillbaka, däremot fanns nostalgin där, och den var stark, och jag kunde känna hur gamla goda Växjö drog i mig. Jag insåg igår att det är borta nu. Jag har fortfarande bra saker att säga om Växjö, det är en trivsam småstad och jag kan den i detalj. Och jag har min familj här. Jag gillar min familj. Jag har vänner i trakten som behöver besökas oftare. Men själv hör jag inte längre hemma här. Själva staden har slutat locka.

Det är en insikt som kommer med ett visst mått av vemod men, nej, inte mycket mer än så. Det är som det är. Växjö har kommit över mig och jag har kommit över Växjö.