Jag kom att tänka på Freddie Wadling

Såg Freddie Wadling och Olle Ljungström live för första gången samma sommar, på Gröna Lunds lilla scen. Olika tillfällen. Och mot slutet av den sommaren delade båda kväll på Mosebacke. Det var en bra kväll.

Olle betydde mer för mig eftersom, ja, han var ju Olle och hade betytt mycket för mig under en väldigt lång tid. Wadling var mer av en uppenbarelse. Jag visste förstås att han var bra. Jävligt bra. Hade älskat rösten sedan den där svenska skivan med Fläskkvartetten. Den där han gör en duett med Nina Persson.

Men exakt ur jävla bra han var, vilken satans kontroll över sin röst han hade, insåg jag inte förrän den där kvällen på Grönan. När han rev av Radioheads Creep. När jag insåg att det där bräckliga i hans röst i första versen, inte bara var ett resultat av hans bräckliga kropp. Av att han såg tjugo år äldre ut än han var. När han nådde refrängen och välte mig med en kraftfull röst som vida översteg bräckligheten. Som knappast kan ha rymt en vanlig mänsklig kropp. När jag började lyssna på rösten. Jag hade ingen särskild relation till låten innan dess men nu är det konstant en av mina allra bästa konsertupplevelser.

Den där jävla rösten.

Och tänka sig att båda Freddie och Olle lyckades gå bort samma sommar, med inte ens en ynka månads mellanrum.