Jag minns inte tiden efter speciellt noga. Hur diskussionerna gick, och så vidare. Jag minns inte hur eller om vi ens pratade om det i klassen. Men det måste vi ha gjort. Jag minns Internet. Hur giftig diskussionen blev på vissa amerikanska sidor. Jag minns hatet.

Minnesmärket i New York är en mäktig plats, det går inte att komma ifrån. De två stora hålen känns på samma gång oerhört stora men också förvånansvärt små i sin omkrets. Svårt att föreställa sig byggnaderna som täckte platserna. Vattenfallen är vackra och lätt ångestframkallande där de försvinner ner i intet. Runt om står namnen på alla offer, utstansade, och på respektive persons födelsedag placerar personalen en ros i vederbörandes namn. Eller gjorde åtminstone när jag var där, 2014. Jag såg några rosor.

Hålen ligger mitt i en park, som väl i sig är en del av minnesmärket, som är oerhört lugn. Förvånansvärt lugn, med tanke på att den ligger i de nedre delarna av Manhattan. Vilket kanske inte egentligen är värst konstigt men med tanke på hur mycket liv och rörelse och ljud det är i den där stora staden, så kändes det märkligt.

Tjugo år och en dag. Sju år och några veckor. Evigheter och ingenting alls. Och så mycket av hatet finns fortfarande kvar.

Inlägget Tjugo år och en dag, där var jag dök först upp på Organiserat kaos.