Etikett: marie fredriksson

Musik

Historien om hur det gick till när jag fick se Roxette

Eva Rinaldi [CC BY-SA 2.0], via Wikimedia Commons

1991 var Roxette ute på sin Joyride-turné och jag vann en biljett till en av deras spelningar på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Minns inte var jag vann biljetten. Kan ha varit en kvällsblaska, men heller inte helt osannolikt att tidningen Okej låg bakom tävlingen. Jag vann en del från Okej när det begav sig. Ett par LP-skivor. En liten låda med merch för Airheads, en film som jag fortfarande efter alla dessa år inte har sett. Vilket kanske är lika bra, den har ju inte precis höga procent på Rotten Tomatoes. Men jag avviker från ämnet!

Jag vann alltså biljetten till en spelning i Stockholm. Tyvärr bodde jag vid den tiden mitt ute i de mörkaste av småländska skogar. Tyvärr var jag, vid en ringa ålder av blott tretton, alldeles för rädd och osäker för att åka iväg till huvudstaden alldeles själv. Mina föräldrar erbjöd sig att köpa flygbiljett men jag var även flygrädd. Ung, osäker och flygrädd. Så det blev inget och jag ångrade mig bittert, åtminstone en stund. Tre år senare fick jag en ny chans, helt utan flygtvång.

1994 åkte Roxette världen runt med Crash! Boom! Bang! och ett av stoppen var Sannarpshallen i Halmstad, på benäget bilavstånd från den småstad vi då bodde i. Mina föräldrar körde mig till konserten, väntade utanför i bilen eller kanske körde de runt en stund. De älskade verkligen att köra runt. Gärna på småvägar, om sådana fanns tillgängliga.

Hur som helst.

Den trettonde september 1994 (jag har kollat upp datumet på webben) fick jag alltså äntligen se Roxette live. Brainpool var förband. Jag minns inte så mycket av kvällen, mer än ungefär hur lokalen såg ut och att jag köpte en turnétröja. Och att jag älskade konsterten. Jag minns inte mycket mer än känslan av att det var en bra kväll.

Det var första och enda gången jag såg Roxette spela live. Jag önskar det hade blivit fler, givetvis, fast ska man ha sett Roxette vid ett enda tillfälle så känns Halmstad som helt rätt plats.

Jag hamnade på Sjöhistoriska för konsert till slut, tack vare Kent. Året var 2012 och det är en historia för en annan dag.

Musik

Marie Fredriksson, 1958 – 2019

Jørund F Pedersen [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons

Look Sharp! var min första skiva med Roxette och 30 år senare finns samma vinyl fortfarande kvar i min ägo. Med anledning av att Marie Fredrikssons bortgång lyssnade jag på plattan igår (dock via streaming) och om musik vore blod är det här vad som hade flutit i mina ådror.

Jag hade varit förtjust i andra artister tidigare men egentligen började allt med Roxette. Deras inverkan, hur stor och viktig del av mitt liv de var, går inte att överskatta. Jag lyssnar sällan på dom nu och min musiksmak har vuxit sig långt mycket bredare men min kärlek till popmusiken, till det som med på ytan enkla medel träffar mig i hjärtat hårdare och mer direkt än någonting annat, det föddes här.

Det är sant att Marie inte skrev mycket till Roxette, texterna och musiken var till största delen Per Gessles hantverk. Men om han var hjärnan bakom bandet så var hon hjärtat och själen.

Det är också sant att jag skriver mer om Roxette än Maries solokarriär. Det beror mest på att jag aldrig riktigt fastnade för den delen. Låtarna var ofta lite för lugna för mig, som framför allt tilltalades (och fortfarande tilltalas mer) av musik med aningen högre tempo. Det betyder inte att jag är döv för hur bra hon var på egen hand. Det betyder inte att Maries talang som låtskrivare eller sångerska någonsin går att bortse från.

Talangen, hjärtat, själen. Marie Fredriksson är död och likt popmusiken jag redan nämnt är det en förlust som känns, rakt in i hjärtat.