Look Sharp! var min första skiva med Roxette och 30 år senare finns samma vinyl fortfarande kvar i min ägo. Med anledning av att Marie Fredrikssons bortgång lyssnade jag på plattan igår (dock via streaming) och om musik vore blod är det här vad som hade flutit i mina ådror.
Jag hade varit förtjust i andra artister tidigare men egentligen började allt med Roxette. Deras inverkan, hur stor och viktig del av mitt liv de var, går inte att överskatta. Jag lyssnar sällan på dom nu och min musiksmak har vuxit sig långt mycket bredare men min kärlek till popmusiken, till det som med på ytan enkla medel träffar mig i hjärtat hårdare och mer direkt än någonting annat, det föddes här.
Det är sant att Marie inte skrev mycket till Roxette, texterna och musiken var till största delen Per Gessles hantverk. Men om han var hjärnan bakom bandet så var hon hjärtat och själen.
Det är också sant att jag skriver mer om Roxette än Maries solokarriär. Det beror mest på att jag aldrig riktigt fastnade för den delen. Låtarna var ofta lite för lugna för mig, som framför allt tilltalades (och fortfarande tilltalas mer) av musik med aningen högre tempo. Det betyder inte att jag är döv för hur bra hon var på egen hand. Det betyder inte att Maries talang som låtskrivare eller sångerska någonsin går att bortse från.
Talangen, hjärtat, själen. Marie Fredriksson är död och likt popmusiken jag redan nämnt är det en förlust som känns, rakt in i hjärtat.