När Maja kom till mina föräldrar, det är väl tio år sedan om inte mer, var hon såväl liten som skygg, och inget av det förändrades nämnvärt med tiden. Hon förblev liten. Hon förblev skygg. Eller, för att vara mer exakt, hon förblev skygg fram till en punkt. Ett specifikt tillfälle i livet.
Se, den enda Maja närmade sig frivilligt genom åren, var min mamma. Hon sprang om jag försökte klappa henne. Hon var ganska duktig på att riva pappa. Men mamma var en annan sak. Inte så att Maja alltid gosade upp sig mot henne. Det kunde ske om mina föräldrar satt vid köksbordet och spelade kort, till exempel. Annars var kattens givna plats på mammas mage, när mamma satt i sin fåtölj framför TV:n. Kanske på mamma i sängen om natten. Oavsett så var det mamma som gällde.
Vad som hände sen? Cancern hände.
Mamma hade varit sjuk ganska länge. Levt med diagnosen i två och ett halvt år men innan dess? Vem vet. Hösten 2016 visste vi däremot att läkarna inte kunde göra mer. Det var inte längre en fråga om, utan när, och vi hoppas på några månader. Hon hade lovat mig till vintern. En fredag (kanske en lördag? Torsdag? Men i mitt huvud var det en fredag) i mitten av oktober åkte hon in till sjukhuset. Hoppades får komma hem innan helgen. Var övertygad om att få komma hem. Men på onsdag får jag samtalet, på jobbet i Stockholm, att det är bäst jag åker ner. Det skulle inte bli någon vinter. Som bäst handlade det om dagar. Jag tog nattåget ner, var framme torsdag morgon, och bestämde mig för att vila några timmar hos pappa innan vi åkte till sjukhuset. Redan då hade Maja slagit om.
För det här här inlägget ska ju handla om katten. Jag kom hem till mina föräldrars lägenhet den där förmiddagen och världens goaste, mest kelsjuka, katt sprang fram till mig. Det försvann inte.
Mamma höll ut i tre dagar till men Maja ändrade aldrig inställning igen. Jag brukade sitta i det som var mammas fåtölj och lika säkert som när hon satt i den kunde jag räkna med att Maja la sig på min mage.
Likaså ändrade katten attityd till pappa. Han skulle sitta i soffan, med en filt i knäet, och hon skulle ligga på den. Hon var väldigt kräsen när det gällde mat. Maja hade fortfarande attityd, inget snack om saken, det var bara en annan sorts attityd.
Det var inte heller något snack om vem som bestämde.
Den sista tiden, när pappa fortfarande bodde hemma men inte kände han kunde ta hand om en katt längre, då bodde hon hos min storasyster. Slutade aldrig vara lika kelsjuk, knäpp och speciell.
Och sedan i torsdags finns inte Maja längre.
en gripande historia men katten kände säker av er oro för din mamma. Märkligt att hon överlevde så pass länge efter henne. Tommys Selma gav upp när han inte kom hem igen.
Ja, det tänkte jag nämna men glömde. Kändes ganska tydligt att hon reagerade på vår sorg och oro. Egentligen tycker jag det konstigaste är att hon aldrig återgick till sina gamla folkskygga vanor, utan fortsatte vara skitmysig livet ut.
Helt otroligt fin läsning. Och sorglig. Tack för ditt magnifika skrivande.
Tack, det värmer i den gamla hjärtegropen.