Jag var tolv år när vi flyttade härifrån och inte förrän efter gymnasiet började jag hänga här i någon större utsträckning. Först för biobesök och liknande nöjen, och sedan flyttade jag tillbaka. Mitt sociala liv existerade men var mycket magert och därför tillbringade jag mycket tid, speciellt den arbetslösa perioden, med vandra omkring och upptäcka Växjö på ett sätt som jag aldrig (av hyfsat förståeliga skäl) gjort under mina första tolv år. Numera är jag sällan tillbaka i min gamla hemstad, trots familjen här, det brukar bara bli ett par återbesök om året. Mer än något annat beror det på bekvämlighet. Det är lite synd, förstås, men visar väl också på hur rotad jag är i min nya hemstad, hur stark känslan av att vara hemma är där. Hur mycket starkare den blir.
För jag brukade känna en viss saknad vid mina återbesök i Växjö. Inte så att jag ville flytta tillbaka, däremot fanns nostalgin där, och den var stark, och jag kunde känna hur gamla goda Växjö drog i mig. Jag insåg igår att det är borta nu. Jag har fortfarande bra saker att säga om Växjö, det är en trivsam småstad och jag kan den i detalj. Och jag har min familj här. Jag gillar min familj. Jag har vänner i trakten som behöver besökas oftare. Men själv hör jag inte längre hemma här. Själva staden har slutat locka.
Det är en insikt som kommer med ett visst mått av vemod men, nej, inte mycket mer än så. Det är som det är. Växjö har kommit över mig och jag har kommit över Växjö.