Jag vill skriva om kaffe och jag vill skriva om New York. Eftersom det kombinerar två saker jag är väldigt förtjust i så gör jag det på en och samma gång. Vad som följer här kan därmed ses som en liten guide över hur du som svensk hittar gott kaffe i en amerikansk stad av modell större. För det går.
Den första resan
I den mån jag funderade på det där med kaffe, inför min första resa till New York, så saknades nog förväntningar. Jag hade varit i USA en gång tidigare, dock en annan del av landet, och mitt minne av kaffet från hotellets frukostbuffé var inte positivt. Som bäst var det drickbart men knappast bra. Baserat på vad som brukar sägas om kaffet i norra Amerika så trodde jag nog inte det skulle vara mycket bättre i New York. Fast jag hade tur. Mer eller mindre. Jag kommer till den där mindre delen.
Min första resa till New York var med Roger och Hanna. Över nyår 2013/14. Vi hade hyrt en lägenhet i Brooklyn, av vad som visade sig vara en dokumentärfilmare. Tyvärr träffade vi henne aldrig men böcker, planscher och en googlesökning avslöjade hur det låg till. Hon var en bra värd. Hälsade oss välkomna med tre öl från Brooklyn Brewery i kylen och ställde även fram sin franskpress tillsammans med en påse malet kaffe. Mycket trevligt. Det var därifrån jag fyllde mitt dagliga behov av morgonkaffe och utöver den muggen blev det nog inte så många andra. Jag testade Starbucks och gillade det inte. Mycket för att jag vill att mitt kaffe ska smaka kaffe.
Spola fram till sista dag. Det är här den mindre turliga delen spelar in.
Besvikelsen
Vi hade väl packat och hållit på och var nog ganska färdiga att åka med några timmar kvar innan taxin till flygplatsen skulle hämta upp oss (vilket är en helt egen liten historia). Jag bestämde mig för att ta en promenad för mig själv, se kvarteret en sista gång. Gick till en deli för en kopp kaffe. Bestämde mig för att göra kaffet aningen mer drickbart med lite kaffemjölk.Eller half and half, tror jag väl det kallades. Tyvärr fick det motsatt effekt och slutresultatet var något av det vidrigaste jag har druckit. Kastade skiten och fortsatte, tog beslutet att promenera mot en del av Brooklyn vi inte hade brytt oss om under den tid vi var där och upptäckte till min förtjusning och förskräckelse att blott något ynka kvarter från där vi bott fanns ett riktigt kaffeställe. Ett gourmetkafé, ungefär.
Det var en förtjusning eftersom jag fick i mig en bra kopp kaffe efter den där förfärliga upplevelsen bara några minuter tidigare, men en förskräckelse för jag upptäckte det först sista dagen. Sista timmarna. Hade inte haft något emot om det blivit ett stamställe under veckan (plus växel) vi var där.
Det gick bättre sen
Besöken efter det har kaffeintaget generellt sett varit mycket bättre. Färdigmalet och franskpress är visserligen inget någon av de andra värdarna ställt fram, däremot har jag alltid hittat bra ställen att dricka kaffe på. Åtminstone ett av dom var en rejäl överraskning.
Jag tror det var redan inför mitt nästa besök som jag blev tipsad om grekiska ställen. Grekiska diners. Det har definitivt varit det kaffe som känts mest som svenskt kaffe, om jag varit ute på språng. Eller mest som svenskt bryggkaffe, för att vara exakt. Svenskt bryggkaffe på ett genomsnittligt svenskt konditori. Den där typen av kaffe jag är uppväxt med. Det närmaste sådant jag hittat i New York, är på grekiska diners i Brooklyn och Queens.
Det finns mer än en sorts pålitlighet
Det bästa kaffet har nog varit på en schysstare typ av deli någonstans i Brooklyn, tror jag det var. Hösten 2016 hittade jag och Björn till den numera tragiskt insomnade Twin Suns. Det verkar ha hänt innan Corona och traktens sjukt höga hyror kan säkert ha haft med saken att göra. Flera andra favoriter har lagt ner av samma anledning. Twin Sun kändes mer som en hantverks-deli än din vanliga New York-deli. Lite bättre grejer, helt enkelt. Förutom riktigt fräsch frukost (och en helt fantastisk ost- och pimentoröra) hade de norskt kaffe. Perfekt för en skandinav. Det var jättegott.
Det sista pålitliga stället, tillika den rejäla överraskningen, var iHop. Ja, det klassiska amerikanska pannkaksstället. Jag och Vian gick dit vid vårt besök på vårkanten 2016. För man måste ju prova. Jag tror ingen av oss älskade det, maten var för söt och för mycket. Vi mådde vi inte jättebra efteråt. Trots detta vi gick tilllbaka för frukost åtmstone två gånger till. Något drog oss. Det var ändå gott och åtminstone för min egen del så hjälpte kaffet oerhört mycket. Det var absolut inte fantastiskt, och helt klart sämre än den grekiska pålitliga varianten, men det var väldigt drickbart. Drickbart och bra. Ibland behövs inte mycket mer.
Jag älskar New York och jag älskar New York lite mer när hon kan ge mig bra kaffe.