Den hösten hade jag börjat plugga filmvetenskap på universitetet i Växjö. Inget program, fristående kurs på heltid. Så gissningsvis var det därför jag befann på bussen mellan Växjö och Ljungby, på väg hem, när vi fick reda på det. Minns inte exakt hur men gissningsvis via mobiltelefonen. Jag hade en, flera andra på bussen likaså, och jag har ett vagt minne av hur nyheten spreds och diskuterades ombord. När jag kom hem kastade jag mig mer eller mindre på TV:n. På med nyheterna. Mina föräldrar var fram tills dess helt ovetande.
Jag minns inte tiden efter speciellt noga. Hur diskussionerna gick, och så vidare. Jag minns inte hur eller om vi ens pratade om det i klassen. Men det måste vi ha gjort. Jag minns Internet. Hur giftig diskussionen blev på vissa amerikanska sidor. Jag minns hatet.
Minnesmärket i New York är en mäktig plats, det går inte att komma ifrån. De två stora hålen känns på samma gång oerhört stora men också förvånansvärt små i sin omkrets. Svårt att föreställa sig byggnaderna som täckte platserna. Vattenfallen är vackra och lätt ångestframkallande där de försvinner ner i intet. Runt om står namnen på alla offer, utstansade, och på respektive persons födelsedag placerar personalen en ros i vederbörandes namn. Eller gjorde åtminstone när jag var där, 2014. Jag såg några rosor.
Hålen ligger mitt i en park, som väl i sig är en del av minnesmärket, som är oerhört lugn. Förvånansvärt lugn, med tanke på att den ligger i de nedre delarna av Manhattan. Vilket kanske inte egentligen är värst konstigt men med tanke på hur mycket liv och rörelse och ljud det är i den där stora staden, så kändes det märkligt.
Tjugo år och en dag. Sju år och några veckor. Evigheter och ingenting alls. Och så mycket av hatet finns fortfarande kvar.