Tjugo år och en dag, där var jag

Den hösten hade jag börjat plugga filmvetenskap på universitetet i Växjö. Inget program, fristående kurs på heltid. Så gissningsvis var det därför jag befann på bussen mellan Växjö och Ljungby, på väg hem, när vi fick reda på det. Minns inte exakt hur men gissningsvis via mobiltelefonen. Jag hade en, flera andra på bussen likaså, och jag har ett vagt minne av hur nyheten spreds och diskuterades ombord. När jag kom hem kastade jag mig mer eller mindre på TV:n. På med nyheterna. Mina föräldrar var fram tills dess helt ovetande.

Jag minns inte tiden efter speciellt noga. Hur diskussionerna gick, och så vidare. Jag minns inte hur eller om vi ens pratade om det i klassen. Men det måste vi ha gjort. Jag minns Internet. Hur giftig diskussionen blev på vissa amerikanska sidor. Jag minns hatet.

Närbild på minnesmärket över 9/11 i New York City
Elfte septembers minnesmärke i New York, sommaren 2014

Minnesmärket i New York är en mäktig plats, det går inte att komma ifrån. De två stora hålen känns på samma gång oerhört stora men också förvånansvärt små i sin omkrets. Svårt att föreställa sig byggnaderna som täckte platserna. Vattenfallen är vackra och lätt ångestframkallande där de försvinner ner i intet. Runt om står namnen på alla offer, utstansade, och på respektive persons födelsedag placerar personalen en ros i vederbörandes namn. Eller gjorde åtminstone när jag var där, 2014. Jag såg några rosor.

Minnesparken för 9/11 i New York City
Minnesparken för elfte september i New York, sommaren 2014

Hålen ligger mitt i en park, som väl i sig är en del av minnesmärket, som är oerhört lugn. Förvånansvärt lugn, med tanke på att den ligger i de nedre delarna av Manhattan. Vilket kanske inte egentligen är värst konstigt men med tanke på hur mycket liv och rörelse och ljud det är i den där stora staden, så kändes det märkligt.

Tjugo år och en dag. Sju år och några veckor. Evigheter och ingenting alls. Och så mycket av hatet finns fortfarande kvar.

Christinas lilla värld

Söndagen den sjätte juni 2016 var vi på Museum of Modern Art i New York. Det var mitt tredje besök i staden och Vians första, som hängde med efter att jag några månader tidigare under en utekväll hade nämnt min lösa plan att snart resa dit igen. Och den där söndagen i juni gick vi på modernt museum.

Som jag minns det började vi dock från helt olika håll. Jag tog hissen upp till översta våningen för att sedan fortsätta neråt. Det var en bra upplevelse. Inte lika mäktig som exempelvis Metropolitan, dock väldigt häftig. Såg Warhol, såg Mondrian, vill säga att vi såg van Goghs Stjärnenatt men saknar bildbevis. Jag kanske blandar ihop tillfällen. Fast den har tydligen varit en del av MoMAs permanenta utställning sedan 1941 så det känns ju rimligt. Såg även något verk av Öjvind Fahlström som jag egentligen inte har någon koll på men det var kul pga svensk.

En halvdag på museet

Jag minns inte riktigt när vi gick till museet, bara att det var under senare delen av dagen. För jag hade inte hunnit gå igenom alla våningar när rösten i högtalaren började ropa om att klockan närmade sig stängningsdag. Så jag skyndade mig igenom några rum, kanske någon våning, till innan stegen styrdes mot hissarna. Och där, i vad som nog får beskrivas som en foajé nära hissarna och trappan, hängde den. Andrew Wyeths Christinas värld.

Ett foto av tavlan Christinas värld, tagen där den hängde på Museum of Modern Art i New York.
Christinas Värld, av Andrew Wyeth, direkt från väggen på MoMA.

En liten bakgrund: Jag har alltid läst serietidningar. Däremot tändes mitt mer seriösa intresse tack vare titlar som Sandman och Preacher. De tillhör fortfarande mina absoluta favoriter. Preacher handlar om en före detta predikant, vid namn Jesse Custer, som ger sig ut på vägarna med sitt skjutgalna ex och en alkoholiserad vampyr. Deras mål är att leta upp och konfrontera Gud, som pga orsaker har övergett himlen. Tidningen använder det övernaturliga, det absurda, och westernformatet för att undersöka USA. Ungefär. Varför tar jag då upp det här?

Jesses mammas värld

Serieförfattaren Garth Ennis sitter vid ett bord och signerar en utgåva av Preacher.
Preachers medskapare Garth Ennis signerar en utåva av Preacher.
© Luigi Novi / Wikimedia Commons

Jo, Jesse hade en gång en mamma som hette Christina. Vid något tillfälle besöker predikanten MoMA och beundrar tavlan. Scenen är kort men minnesvärd, tillräckligt minnesvärd för att jag på väg mot hissen ska haja till.

Jag hade ingen aning om att tavlan hängde där, det var inget jag var ute efter att se under mitt besök där. Den slumpen gör denna lilla upplevelse ännu häftigare. Jag hade kanske inte ens sett den, om det inte vore för att vi gått till museet så sent och jag beslutade mig för att ta hissen ner.

Egentligen passar det kanske inte att beskriva händelsen som en av resans höjdpunkter. Med tanke på hur viktig serietidningen är för mig och hur viktig Christina var för Jesse Custer, så glädjer det mig ändå väldigt mycket att jag snubblade över den på det där sättet.

Informationstext som hängde bredvid tavlan på muséet.
Texten om tavlan som hängde bredvid den.

Att dricka kaffe i New York

Jag vill skriva om kaffe och jag vill skriva om New York. Eftersom det kombinerar två saker jag är väldigt förtjust i så gör jag det på en och samma gång. Vad som följer här kan därmed ses som en liten guide över hur du som svensk hittar gott kaffe i en amerikansk stad av modell större. För det går.

Jag på ett tak i New York, med en kaffemugg i handen och Manhattan i bakgruden och ett stort leende på läpparna.
Jag på ett tak i Brooklyn, med en kaffemugg i handen och Manhattan i bakgrunden och ett stort leende på läpparna.

Den första resan

I den mån jag funderade på det där med kaffe, inför min första resa till New York, så saknades nog förväntningar. Jag hade varit i USA en gång tidigare, dock en annan del av landet, och mitt minne av kaffet från hotellets frukostbuffé var inte positivt. Som bäst var det drickbart men knappast bra. Baserat på vad som brukar sägas om kaffet i norra Amerika så trodde jag nog inte det skulle vara mycket bättre i New York. Fast jag hade tur. Mer eller mindre. Jag kommer till den där mindre delen.

Tre öl i ett kylskåp
Tre Brooklyn Lager i ett kylskåp i New York

Min första resa till New York var med Roger och Hanna. Över nyår 2013/14. Vi hade hyrt en lägenhet i Brooklyn, av vad som visade sig vara en dokumentärfilmare. Tyvärr träffade vi henne aldrig men böcker, planscher och en googlesökning avslöjade hur det låg till. Hon var en bra värd. Hälsade oss välkomna med tre öl från Brooklyn Brewery i kylen och ställde även fram sin franskpress tillsammans med en påse malet kaffe. Mycket trevligt. Det var därifrån jag fyllde mitt dagliga behov av morgonkaffe och utöver den muggen blev det nog inte så många andra. Jag testade Starbucks och gillade det inte. Mycket för att jag vill att mitt kaffe ska smaka kaffe.

Spola fram till sista dag. Det är här den mindre turliga delen spelar in.

Besvikelsen

Vi hade väl packat och hållit på och var nog ganska färdiga att åka med några timmar kvar innan taxin till flygplatsen skulle hämta upp oss (vilket är en helt egen liten historia). Jag bestämde mig för att ta en promenad för mig själv, se kvarteret en sista gång. Gick till en deli för en kopp kaffe. Bestämde mig för att göra kaffet aningen mer drickbart med lite kaffemjölk.Eller half and half, tror jag väl det kallades. Tyvärr fick det motsatt effekt och slutresultatet var något av det vidrigaste jag har druckit. Kastade skiten och fortsatte, tog beslutet att promenera mot en del av Brooklyn vi inte hade brytt oss om under den tid vi var där och upptäckte till min förtjusning och förskräckelse att blott något ynka kvarter från där vi bott fanns ett riktigt kaffeställe. Ett gourmetkafé, ungefär.

Det var en förtjusning eftersom jag fick i mig en bra kopp kaffe efter den där förfärliga upplevelsen bara några minuter tidigare, men en förskräckelse för jag upptäckte det först sista dagen. Sista timmarna. Hade inte haft något emot om det blivit ett stamställe under veckan (plus växel) vi var där.

Det gick bättre sen

Besöken efter det har kaffeintaget generellt sett varit mycket bättre. Färdigmalet och franskpress är visserligen inget någon av de andra värdarna ställt fram, däremot har jag alltid hittat bra ställen att dricka kaffe på. Åtminstone ett av dom var en rejäl överraskning.

Frukost i en liten låda med en take away-mugg av grekiskt stuk bredvid.
Rätt typ av mugg, fel ställe och tillfälle.

Jag tror det var redan inför mitt nästa besök som jag blev tipsad om grekiska ställen. Grekiska diners. Det har definitivt varit det kaffe som känts mest som svenskt kaffe, om jag varit ute på språng. Eller mest som svenskt bryggkaffe, för att vara exakt. Svenskt bryggkaffe på ett genomsnittligt svenskt konditori. Den där typen av kaffe jag är uppväxt med. Det närmaste sådant jag hittat i New York, är på grekiska diners i Brooklyn och Queens.

Det finns mer än en sorts pålitlighet

Det bästa kaffet har nog varit på en schysstare typ av deli någonstans i Brooklyn, tror jag det var. Hösten 2016 hittade jag och Björn till den numera tragiskt insomnade Twin Suns. Det verkar ha hänt innan Corona och traktens sjukt höga hyror kan säkert ha haft med saken att göra. Flera andra favoriter har lagt ner av samma anledning. Twin Sun kändes mer som en hantverks-deli än din vanliga New York-deli. Lite bättre grejer, helt enkelt. Förutom riktigt fräsch frukost (och en helt fantastisk ost- och pimentoröra) hade de norskt kaffe. Perfekt för en skandinav. Det var jättegott.

Del av frukostbord. Kaffe, apelsinjuice, pannkakor och en tallrik med korv, ägg, bacon, skinka och råraka.
Frukost på iHop är både bättre och sämre än du kan tro.

Det sista pålitliga stället, tillika den rejäla överraskningen, var iHop. Ja, det klassiska amerikanska pannkaksstället. Jag och Vian gick dit vid vårt besök på vårkanten 2016. För man måste ju prova. Jag tror ingen av oss älskade det, maten var för söt och för mycket. Vi mådde vi inte jättebra efteråt. Trots detta vi gick tilllbaka för frukost åtmstone två gånger till. Något drog oss. Det var ändå gott och åtminstone för min egen del så hjälpte kaffet oerhört mycket. Det var absolut inte fantastiskt, och helt klart sämre än den grekiska pålitliga varianten, men det var väldigt drickbart. Drickbart och bra. Ibland behövs inte mycket mer.

Jag älskar New York och jag älskar New York lite mer när hon kan ge mig bra kaffe.

Kaffe, pornografi och de sista skälvande (eller egentligen ganska lugna) timmarna i New York

Det är nu en vecka sedan jag kom hem från min resa och har fortfarande ett inlägg kvar att skriva (hemma är uppenbarligen inte nyttigt för min kreativitet och det logiska slutsatsen är att jag borde vara på resande fot nästan hela tiden). Minst ett, för det går alltid att utveckla och alltid är det något som jag har glömt, men för tillfället litar jag på att ni lever i spänd förväntan över vad som hände den där sista dagen i New York. För även om jag inte skulle tillbringa någon mer natt där, gick inte mitt flyg förrän närmare halv tio på måndagskvällen. Vilket trots allt gav mig några timmar till på plats. Låt oss se om jag minns dom.

Måndagen den tjugofemte augusti tjugohundrafjorton började med att jag packade färdigt så mycket som möjligt och i övrigt gjorde mitt hyrda rum färdigt för avresa. Ja, min avresa då, jag litar på att rummet står kvar där det stod i måndags kväll. Efter det begav jag mig mot Manhattan och de två sista målen som skulle hinnas med. Det första var kaffe.

The New Pornographers är en kanadenisk popgrupp tillika en av mina stora musikaliska favoriter.  Tidigare i somras fick jag reda på att de skulle sälja ett eget kaffe i samarbete med en mindre amerikansk kaffekedja vid namn Intelligentsia, och att denna kedja hade ett par butiker i New York, och att det kaffet även skulle säljas i ett paket med kaffemugg och tygkasse. Detta paket gick att förebeställa på nätet men eftersom jag skulle vara i USA samma dag som det släpptes (just denna måndag) tänkte jag lika bra att vänta. Slippa frakten. Plus roligare att köpa på plats.

Således var mitt första mål för dagen Intelligentsias första butik och fick tji. Såg kaffet men inget annat och gick därför vidare. promenerade över halva Manhattan, mot High Line, den före detta upphöjda järnvägen som sedermera blivit tjusigt turistmål, där kaffekedjans andra ställe skulle finnas. Halvvägs dit, och i lunchrusningen, hittar jag frukost, en bagel med bacon- och cheddarmjukost. Smaskens. Kommer fram till High Lines ena ände och börjar vandra.

En vägg
En liten del av High Line

Vi var här vid nyår, vandrade utmed hela, och jag hade väntat mig att det skulle vara häftigare, vackrare, nu, med grönskan och så vidare. Inte direkt. Växterna kändes lite för tråkigare och aningen övervuxet. Det kanke blev bättre sen men jag var tvungen att avvika halvvägs, för att nå mitt kaffeställe. Hittade det och upptäckte till min besvikelse att inte heller dom hade hade hela paketet (visade sig att det bara såldes över disk i kaffekedjans hemstad Chicago). Vägdes upp något av en komplimang för mitt skägg, och en god kopp kaffe. Vidare till mitt nästa, och sista, mål. En bar. En av de jag var inställd på att besöka. McSorley’s Old Ale House  har hela 160 år nacken och är därmed det äldsta ölstället i New York. De serverar endast två öl, båda på fat, en mörk och en ljus. Den ljusa är en ale och den mörka en porter, och båda var väldigt goda utan att för den sakens skull sticka ut nämnvärt. Bara jävligt stabil, god, öl. Pratade lite med bartendern. Jag tror han har jobbat där i en 35-40 år. Skön snubbe, hur som helst.
Och med det promenerade jag till närmaste tunnelbana, åkte tillbaka till Queens, träffade min värd för första gången, pratade lite med henne, packade ihop mitt sista, vilade några minuter, köpte vatten av en snubbe på gatan, fick två flaskor eftersom han fick alla mina mynt som jag ändå inte hade haft någon nytta av i Sverige, åkte till flygplatsen. Spenderade en stund på fel terminal. Åt en god korv. Tog mig till rätt terminal. Handlade i taxfreen. Hittade en bar och tack vare den blev min sista öl på amerikansk mark en Brooklyn Brown Ale på fat, trevligt. Gick på flyget. Flög. Fick rejäl magknip (kan det ha varit flygplansmaten?). Landade. Då var det tisdag runt lunch, svensk tid. Tog mitt bagage. Upptäckte att jag blivit bestulen rätt ut ur mitt inchechade bagage (mer om det i ett senare inlägg, kanske). Ägnade en fyra timmar eller så åt att först hitta rätt ställe att anmäla på och sedan göra anmälan och därefter hitta busshållplatsen som skulle ta mig därifrån. Åkte buss, pendeltåg, buss igen. Kom hem. Däckade i sängen. Vaknade sent på kvällen och var nog vaken en liten stund, åt gissningsvis något, somnade igen och sov till långt in på onsdagens eftermiddag. Sov inte utan uppehåll men de gånger jag väl vaknade till liv var det utan energi att göra annat än ligga kvar och somna om. På kvällen? Gick jag ganska säkert utan en runda, antagligen för att fixa mat, och jag tror det kan ha blivit sushi, men ärligt talat, vid det här laget hade jag lämnat New York för länge sedan och gissningsvis även ert intresse. Så vi sätter väl punkt, för en stund. Om jag har beställt The New Pornographers-paketet på nätet nu? Nej, det hann säljas slut innan jag fick tummen ur ändalyktan. Attans pannkaka, och så vidare.

Sista natten i New York

Jag har tillbringat så mycket tid här med att ta mig från plats till plats, med att åka buss och tunnelbana, med att promenera, med att gå och åka mer eller mindre fel, att det känns som om jag knappt fått någonting gjort. Och visst, det finns saker jag inte hunnit med, missat, med mera, men när jag listar vad som faktiskt gjorts är det fan inte kattskit. Om en säger. Som igår.

Lång byggnad

Igår vaknade jag sent och kom iväg mycket senare. Jag var trött, det var söndag, jag förtjänade vila. Gav mig till slut av mot en serietidningsbutik på Manhattan. Hittade lite kul. Gick förbi Empire State Building och imponerades av dess storlek. Stannade på marken eftersom jag inte riktigt hade intresse nog att lägga ut tiden eller pengarna på att ta mig till upp. Gick förbi en pakistansk parad. Därefter vidare till Brooklyn där man plan var att kolla in något som kallas Smorgasburg, som jag av någon anledning fått för mig skulle vara en stor loppmarknad. Det var det inte. Smorgasburget huserar (förstås) i Williamsburg, nära vattnet, precis vid Brooklyn Bridge Park, som visade sig vara en riktigt mysig miljö, och handlar inte om loppor utan om mat. Ungefär som den där årliga matgrejen i Kungsträdgården i Stockholm, fast oftare och häftigare. Vid ett ställe sålde de kokosvatten direkt från nöten. Högst bokstavligt. Vi, kunderna, beställde och sedan stod en snubbe bredvid som med en stor jäkla matchete hög i kokosnöten till det blev tillräckligt med hål för ett sugrör. När nöten tömts kunde man få den hackad i två delar för att kunna äta köttet. Skitbra.

Far, en annan man kunde faktiskt få upp min kokosnöt

Jag gick vidare. Hade ett mål som inte var helt lätt ta sig till. Åkte lite buss. Hamnade oväntat vid ett krigsmomument som var häftigt i en park. Många schyssta parker i New York.

Därefter Barcade, en bar i någon slags mindre före detta lagerlokal, den känslan i alla fall, men massa gamla arkadspel. Lysande idé.

Därefter hem. Men bara tillfälligt, ty klockan hade inte ens hunnit bli fruktansvärt sen. Jag skulle bara hem och byta om, tvätta av mig, ladda telefonen, koppla av, innan det var dags att gå ut igen, att bege mig mot den sena showen på klassiska Comedy Cellar (en sådan där klubb där en massa kända komiker har stått och sagt roliga saker). Jag hade tänkt välja en tidigare show men var för sen med att reservera. Vilket jag i efterhand är förbaskat glad för.

Showen var kul. Lite roligare för varje komiker (och nej, det beror inte på att jag drack en massa alkohol under kvällen) som körde sin stand up-rutin. När sista utannonserade komiker var klar gick Dave Atell upp. Och lockade ganska snart till sig Jeff Ross. Jag har väldigt dålig koll på dessa herrar men förstod att de är något mer välkända än övriga under kvällen. Eftersom vi var sista publiken för kvällen kunde fortsätta ungefär så länge de kände för det. De jävlades med varandra, de tog upp folk ur publiken och roastade, de höll på i säkert en timme (om inte mer, det kan mycket väl ha varit mer, det måste nästan ha varit mer) över tiden med att fjanta och tramsa och vara förbaskat roliga.

Klockan hade hunnit bli tre när jag, innan tunnelbanan, gick in på en lugn, nästan folktom, bar för att varva ner.

Och det var historien om hur sista natten i New York slutade på allra bästa sätt.

Och jag hade i alla fall en jävla tur med vädret
Vid Brooklyn Bridge Park

Livet är en kabaré, min vän

Om inte mitt minne ljuger, som det emellanåt gör, var det hösten 1996 som vi i Ljungby Amatörteater satte upp Cabaret. Vi hade varit aktiva ett par, tre, år innan dess och skulle fortsätta existera till millennieskiftet, men Cabaret var vår höjdpunkt. Vår största uppsättning. Det var i samband med det jag såg filmen (som ligger stadigt på pallplats över mina absoluta favoritfilmer) och det var i samband med det som min kärlek till musikalen blev oundviklig. Det var även i samband med, misstänker jag, som min önskan att själv se musikalen live på föddes. Det är snart arton år sedan. Jag har alltså väntat i arton år på att se Cabaret på scen.

Jag hade chansen hösten 2008, samma år som jag flyttade till Stockholm, då Stockholm Stadsteater satte upp en version baserad på Sam Mendes nytolkning av den ursprungliga musikalen. Problemet var att Colin Nutley regisserade och Helena Bergström spelade Sally Bowles. Rickard Wolff som Konferencieren, det köpte jag, ett klockrent val, men de båda andra var alldeles för avskräckande. Så jag höll mig borta. Väntade.

Spola fram till nutid. Det är sommaren 2014 och jag befinner mig redan i New York, på en hyfsat spontant inplanerad semesterresa, när jag inser att Cabaret sätts upp på Broadway. I Sam Mendes hyllade version, med Alan Cumming som Konferencieren och en broadwaydebuterande Michelle Williams som Sally Bowles. I lokalen som en gång hyste det legendariska Studio 54, icke desto mindre (det är där den uppsättande teatern ifråga, Roundhouse Theatre, har hållit till sedan tidigt 90-tal). Efter en stund tvekan, mest eftersom jag vet hur dyra biljetterna är på Broadway, inser jag att det inte finns något alternativ. Klart som korvspad att jag ska köra. Beställa biljetter online gick inte, så jag stack till teatern när lagom till kassan öppnade. Hade planerat att välja en billigare, sämre, plats men när jag väl stod där insåg jag hur dumt det var. Jag har väntat i 18 år på den här stunden. Jag valde en bra plats.

Om det var värt väntan och priset? Åh, ja, åh så jävla ja. Lokalen var perfekt, de nedre delarna med bord som vore vi faktiskt där på den tyska, dekadenta, nattklubben Kit Kat Club. Alan Cumming är en magnifik konferencier, och konstigt vore väl annat, med tanke på hur länge han har gjort rollen. Han äger den. Inget snack.

Michelle Williams tolkning av Sally Bowles var lite svårare att svälja, så långt ifrån den Liza Minelli jag är van vid, Michelle spelar över mycket mer. Det tog en stund att vänja sig, men jag vande mig, och om jag hade några tvivel kvart mot slutet av musikalen så krossades de fullständigt i hennes fullständigt makalöst knäckande tolkning av titelspåret. Det, och Alan Cummings avslutande scen, avslutande bugning, var de känslomässiga höjdpunkterna i en musikaler som, trots att jag kan den utifrån och in, höll mig fast hela vägen.

Jag är så jävla nöjd.

Och utöver det? Före föreställningen köpte jag en väldigt god frukostbagle på en deli precis intill Studio 54, en latte på ett café som mest verkade existera som reklam för en bank och en hatt på Urban Outfitters. Under föreställningen satt jag vid samma bord som en kvinna och hennes separerade föräldrar. Mamman och dottern bodde i New York men pappan var på besök från Ohio. Han hade kört svenska bilar ända sedan han beställde sin första Volvo från Göteborg, 1972. Efter föreställningen behövde jag samla tankarna och gick alldeles för länge bland folkmassorna på Times Square (här var kvinnan i övre medelåldern som stod och spelade gitarr iklädd endast amerikanska trosor och en hatt den mest intressanta synen), innan jag klokt nog avvek och drog till Brooklyn istället. Hittade till Bedford Avenue, som kändes nästan som hemma eftersom vi tillbringade en del tid däromkring i vintras. Köpte biljett till kvällens sena föreställning av Richard Linklaters ”Boyhood” på Nitehawk Cinema. Jag älskar Nitehawk Cinema. Tog en öl på Brooklyn Brewery eftersom givetvis. Gick vidare till Mugs Ale House, ett annat favoritställe, där jag satt en stund, åt något lätt, tog ett par öl, läste, allt i väntan på att filmen skulle börja. Råkade överhöra att herrarna bredvid mig pratade om svensk musik som någon tipsat den ene om. Gav mig tillkänna. Snackade en stund men behövde bryta upp alldeles för snart med tanke på filmen som väntade. Gick utan min påse med souvenirer från Cabaret. Såg Boyhood, åt god mat och drack öl i själva biosalongen, för det är sådant man kan göra där, och insåg att Linklater nog faktiskt är en av mina favoritregissörer. ”Boyhood” var skitbra.

Filmen tog slut, jag insåg att jag glömt min Cabaret-kasse på Mugs, gick hela vägen tillbaka igen, utmed Bedford Avenue, fick tillbaka min kasse och började bege mig hemåt. Började fundera på hur jag skulle ta mig hemåt. Svårt när det var svårt att få fatt i vettigt wifi. Gick mot en tunnelbanestation jag kände till, för även om den inte hade tagit mig direkt till Queens, bland annat tack vare underhållsarbete etcetera, kanske det fanns lappar som kunde leda mig rätt. Och mitt i allt funderande ser jag en buss sakta in mitt i vägen, en buss som har namnet på min hållplats tydligt placerad på framsidan, och den har saktat in för att låta andra blivande passagerare kliva på, trots att en kö av bilar redan har hunnit bildas bakom, och jag passar på.

Väl framme i Queens går jag in i närmaste närbutik, dels för att kanske köpa nåt godis och dels för att se om dom har något trevligt i ölväg. Inte nödvändigtvis för att dricka ikväll, däremot har jag hunnit samla på mig några flaskor roliga sorter att ta med mig hem. Får ändå mitt inköp i små bruna pappåsar som om jag skulle sätta mig i närmaste hörn och dricka. Mannen bakom kassan fattar att jag inte är från stan, frågar varifrån, jag svarar Sverige, och han har bara en vag känsla av att vi snackar Europa men han känner i allra högsta grad till att Zlatan Ibrahmovic kommer härifrån.

Går hem.

Jag älskar verkligen New York.

Riddare, vattenfall och Taye Diggs bakhuvud

Det här är mitt tredje besök i USA och, nej, jag har fortfarande inte lärt mig att med amerikanska mått mätt är även jag liten i maten.

2014-08-22 12.16.26

Igår morse tog jag mig till det där frukoststället som jag råkade snubbla över kvällen innan. Court Square Diner är, visade det sig, ett ställe som funnits sedan 1946 och som renoverades (möjligen tillbaka) till retrostilen för fem år sedan. Filmer och TV-serier har spelas in här. Jag förstår, för stället har stil. Jag satt vid bardisken och kände mig som en riktig amerikanare från förr, drack mitt förväntat svaga kaffe och åt mina gigantiska  fattiga riddare med tillbehör. Seriöst, om jag hade anat att riddarna skulle vara så många och så rejäla, hade struntat i äggen, korven, baconet och skinkan. Okej, kanske inte hade struntat i baconet.

2014-08-22 11.38.44

Förra, således även första, gången jag var i New York, då för ett halvår sedan med Roger och Hanna, hade vi vägarna förbi platsen för World Trade Center. Men det som var öppet för besökare hade stängt för dagen då och vi gick vidare. Så jag passade på nu. Struntade i muséet, lite för dyrt för mitt begränsade intresse i saken, men jag vandrade omkring i minnesparken och såg minnesmomenten, som var en förbannat häftig upplevelse. Ett för varje torn, två fyrkantiga djupa hål i marken, med vatten som forsar ner för kanterna och ner i ett stort men mindre hål i mitten. Runtomkring namnen på alla de som dog. Namnen är utskurna i metall och vid ett offers födelsedag placerar personalen en ros i respektive namn. Riktigt fint, och en mäktig syn.

2014-08-22 13.02.31

Ungefär härvid måste jag ha dragit till Museum of the Moving Image, ett museum om det rörliga bildmediumets historia. Det ligger i anslutning till en studio som varit aktiv i många år och fortfarande är, Astoria, och det fanns utställningar om såväl studions historia, som filmmediets (åtminstone ganska generell), som en tillfällig om animatören Chuck Jones. För en filmfantast som jag var det lite som att komma hem. Det nämndes om en kommande utställning om Mupparnas skapare, Jim Henson, så jag var väl inte mycket till alternativ än återvända till New York då.

Eftersom museet låg på hyfsat gångavstång från mitt rum promenerade jag tillbaka, planen var att dels skriva det här blogginlägget och dels byta om till långbyxor, för kvällarna börjar bli om inte kalla så åtminstone inte helt kortbyxevänliga. Speciellt de kvällar det regnar. Men jag distraherades effektivt av upptäckten att det finns biljetter kvar till Cabaret, en musikal som jag velat se på scenen i mer än femton års tid. Och det här är på Broadway. Tekniska problem gjorde det omöjligt att genomföra ett köp men jag ska snart bege mig iväg till teatern för att försöka köpa på plats. Håll tummarna.

Tänkte så avsluta kvällen med att dra till Williamsburg och Spritzenhaus, ett ställe vi upptäckte och föll för sist, mycket öl och riktigt bra korv. Väl på bussen hittar jag inte mitt metrokort, kortet som används till både tunnelbana och buss, men får åka med ändå. Eller jag fortsätter leta i plånbok och väska utan att chauffören säger någonting. Han gillade mest att köra fort och tuta på fotgängare och cyklister som mer eller mindre var i vägen.

På Spritzenhaus åt jag jag min korv (trodde jag hade beställt ett gäng småkringlor som tillbehör men det var en enda, skitstor, jävel) och drack ett par öl och läste en bok vid baren och kände mig alltjämt nöjd med livet.

Tog en gratis ersättningsbuss tillbaka till Queens, tacksamt att tunnelbanelinjen var nerstängd när mitt kort saknades, åkte till ändhållplatsen och gick sista biten. Det gick bra. När jag väl kom till min gata visade det sig att The Good Wife (som jag visserligen aldrig sett men hört gott om) höll på att spela in ett avsnitt.  Funderar nu på att börja kolla nya säsongen. Är ganska säker på att jag såg Taye Diggs bakifrån.

Eventuella planer på att skriva dödades effektivt av min sömn.

Metrokortet hittade jag trots allt i plånboken nu på morgonen.

Det regnade i New York igår natt

Jag skulle ha skrivit det här igår kväll men min vana trogen gick inte hemfärden helt som planerat. Ett litet äventyr. Inte speciellt spännande, heller, däremot utdraget.

Torsdagen fortlöpte fint, jag har njutit av vädret och tillvaron. Först en lättare frukost, förvånansvärt lätt med tanke på att jag inget åt i kvällen före, sedan vidare mot en stor elektronikbutik för att köpa nytt batteri till min kamera. För att ersätta det där som ligger kvar på datorbordet hemma i Rinkeby. Och på vägen dit ser jag helt oförhappandes ett Five Guys. Five Guys är en hamburgarkedja som anses, sägs det, stå för de bästa burgarna i New York. Så efter införskaffat batteri går jag dit för en tidig lunch. Om det är den godaste burgare jag någonsin ätit, denna dubbel med bacon och ost och ett gäng andra tillbehör man får välja själv (jag valde inlagd gurka, stekt lök, stekta champinjoner och någon slags sås) ska jag låta vara osagt men visst fan var det en jävligt smarrig burgare. Mättande också. Pommesen var överflödiga och när jag senare åt nästa gång (en förbannat trevlig varmkorv på en skön bar i Midtown), vid åttatiden på kvällen, var det mest för jag kände att jag borde och inte för att jag hade hunnit bli hungrig igen.

Five Guys-burgare

Sedan blev det en duktig promenad, därifrån till Central Park. I Central Park fortsatte jag att gå. Och gå. La mig i gräset en liten stund. Läste. Fortsatte gå. Och gå. Gick antagligen fel. Har egentligen ingen aning om hur jag gick. Var på väg mot ett specifikt ställe, kallat Shakespeares trädgård, och insåg plötsligt att jag gick åt fel håll. Måste ha gjort en u-sväng någonstans. Eller en s-sväng formad til ett u. Hittade trädgården. Hittade en svensk timmerstuga som numera, och sedan många år tillbaka, är hem för en dockteater. Allt det där tog, jag vet inte, kanske tre eller fyra timmar. Skönt ändå. Lämnade parken. Hittade det naturhistoriska museet och tillbringade någon timme där. Svalt.

Naturhistorisk selfie

Därefter hittade jag en bar, och en bar med lite mat, och efter det ville jag ta mig till Brooklyn för en öl på något ställe jag kände till sedan tidigare, innan tillbakafärden mot mitt rum och min dator. Det skulle inte vara något problem, jag har lärt mig tunnelbanesystemet ganska bra nu, det var inte så svårt. Men tåget jag skulle ta kom aldrig. Eller dröjde åtminstone väldigt länge.  Och att vänta på den varma, kvava, perrongen blev bara irriterande och outhärdligt. Så jag försökte hitta alternativa vägar. Hittade. Åkte lite fram och tillbaka. Hittade till slut rätt. Hoppade av där jag ville men det visade sig att jag inte alls kände igen mig och utan något internet i telefonen var det svårt att orientera sig rätt. Vid det här laget hade det dessutom börjat regna ganska duktigt. Hittade tillfälligt tak över huvudet i en bar aldrig hört talas som, som verkade vilja vara mer sunkhak än det lyckades med. För många hipsters (ja, vafan, jag var ju ändå i Williamsburg) för det. Rätt mysig stämning, dock, och skön musik. Jag gillade.

När jag väl fått mig en sista öl och gett upp det där med orientationen, och skulle ta tunnelbanan tillbaka till Queens, visade det sig att just den där tunnelbanan jag behövde är stängd över helgen pga reparationer och renovering. Så det blev en något mer oklar ersättningsbuss, ett extra byte till en annan tunnelbana för en ynka station, och så hittade jag rätt.

Som sagt, ett utdraget och inte speciellt spännande avslut på kvällen men, vafan, det är inte varje vecka man för vara förvirrad i New York, så jag undviker att klaga.

En fördel var att jag snubblade över ett frukostställe som har precis vad jag vill ha till frukost. Det hade jag inte gjort om allt gått som det skulle.

 

Amsterdam – New York – Queens

Jag kände mig verkligen fullt ut som en jäkla turist när jag hyfsat sent igår kväll, eller åtminstone mycket senare än planerat, stod i Queens och helt utan stödet av Google Maps försökte orientera mig, hitta till lägenheten, och sedan även hitta nyckeln som skulle vänta på mig lagom dold. Allt detta i ett område som knappast kändes som världens tryggaste (Linda, detta behöver du inte berätta för mamma). Det tog ett tag men gick bra, jag var bara så satans trött att den planerade promanden i kvarteret för att hitta mat och en öl fick stå över. Istället somnade jag. Hårt. Obeskrivligt skönt.

Min säng för tillfället

Flyget mellan Amsterdam och New York gick bra. Hamnade bredvid ett trevligt tyskt par som jag inte pratade jättemycket med och blev kompis med en flygvärdinna som jag pratade mer med. Oväntat. Hon hade arbetat i Stockholm, har fortfarande en vän där som äger, tror jag, ett nerlagt skeppsvarv. Hon tipsade mig om komediklubbar i New York och poetry slam nights, så det ser jag fram emot att testa. Just komediklubbar är något jag planerat försöka besöka den här resan.

Maten var god, jag kollade på en gammal film med Cary Grant och Audrey Hepburn, såg lite på Frozen men spolade fram till låterna och försökta undvika sjunga högt där i planet, såg ett avsnitt av Vänner där Ross beklagar sig över att han inte fått ligga på ett halvår och jag ville ge gnällspiken en örfil av rang. Och mina öron gjorde inte alls lika ont som de brukar vid landning. Tre passkontroller senare (varav en automatisk) tog jag mig från JFK, glömde hoppa av vid en min hållplats, satt kvar tills det blev rätt, och en tunnelbanefärd senare är vi så vid början av det här inlägget.

Jag är nyduschad och hungrig, och ska nu ge mig ut på jakt efter frukost. Hoppas på fattiga riddare. Sedan ett kamerabatteri. Men inte till frukost. Först frukost.

Schiphol, Amsterdam

Jag älskar att flyga.  Blir aldrig rädd, bara lugn. Får ganska ont i öronen vid landning men det är ett lågt pris att betala för lugnet. Jag blir aldrig rädd. Jag har aldrig varit orolig för att någonting ska hända. Inte förrän idag.

2014 har inte varit de bästa av år för mig, för folk omkring mig, för vänner och andra som jag känner. 2014 har såhär långt visat sig vara något av ett skitår. Så när vi lyfter från Arlanda kan jag inte låta bli att tänka, att det vore fan typiskt om jag skulle råka ut för en flygolycka mitt i alltihopa, det skulle inte ha förvånat mig, och för bråkdelen av en sekund kände jag mig lite rädd.

Men det gick över och jag kunde njuta igen.

Just nu sitter jag på flygplatsen i Amsterdam och äter ost i fyrkantiga bitar. Gouda. Gott som fan.

Ost