För en tid sedan, säkert ett halvår om inte mer, slutade snabbladdningen i min telefon att fungera. Googlade på vad som visade sig vara ett ganska vanligt problem. Jaha, ja, tänkte jag och accepterade, det gick ju ändå att ladda. Sedan gick det en tid till och något verkade ha lossnat. Kontakten föll allt lättare ut ur telefonen. Det gick förstås fortfarande att ladda men krävdes allt mer (av såväl arbete som frustration) för att hålla den på plats. Jag insåg att det var dags att lämna in telefonen. Med två års garanti kändes det inte som ett problem.
Men jag hade varit tvungen att skicka in min telefon, vilket innebär att jag själv behövt ragga runt bland vänner efter lånefon. Min nya plan blev istället att skjuta upp inskickandet till när telefonen var obrukbar.
Jag tog till Google igen. Bara för att se vad det egentligen kunde bero på. Hittade något om ludd, av alla jäkla grejer. Damm och ludd från fickor. Letade fram en nål. Började rensa. En massa ludd kom ut. Testade. Kontakten satt som den skulle igen. Jag kände mig nöjd. Jag menar, att snabbladdningen försvann, det verkade bero på annat. Även om min modell ska ha bra vattenskydd verkar snabbladdningen försvunnit för flera andra efter kontakt med nämnda vätska. Så jag accepterade återigen. Men ett par dagar senare fick jag ändå för mig att ta fram den där nålen igen, och lyckades rensa ur ännu mera ludd. Allt som allt var det verkligen en imponerande mängd ludd och damm som gömts sig i det där lilla utrymmet.
Börjar fundera på om min telefon är släkt med strumptjuven i tvättmaskinen.
Och nu? Nu sitter sladdhelvetet precis som det ska och snabbladdningen är äntligen igång igen, efter många månaders frånvaro. Så kan det gå när haspjäveln slitit sig loss.
Historiens sensmoral? Fan vet. Acceptera inte dumheter i onödan, kanske. Låter väl rätt rimligt?
Slutet gott, och så vidare.