Biografiskt-arkiv - Organiserat kaos

Tjugo år och en dag, där var jag

Den hösten hade jag börjat plugga filmvetenskap på universitetet i Växjö. Inget program, fristående kurs på heltid. Så gissningsvis var det därför jag befann på bussen mellan Växjö och Ljungby, på väg hem, när vi fick reda på det. Minns inte exakt hur men gissningsvis via mobiltelefonen. Jag hade en, flera andra på bussen likaså, och jag har ett vagt minne av hur nyheten spreds och diskuterades ombord. När jag kom hem kastade jag mig mer eller mindre på TV:n. På med nyheterna. Mina föräldrar var fram tills dess helt ovetande.

Jag minns inte tiden efter speciellt noga. Hur diskussionerna gick, och så vidare. Jag minns inte hur eller om vi ens pratade om det i klassen. Men det måste vi ha gjort. Jag minns Internet. Hur giftig diskussionen blev på vissa amerikanska sidor. Jag minns hatet.

Närbild på minnesmärket över 9/11 i New York City — Elfte septembers minnesmärke i New York, sommaren 2014

Minnesmärket i New York är en mäktig plats, det går inte att komma ifrån. De två stora hålen känns på samma gång oerhört stora men också förvånansvärt små i sin omkrets. Svårt att föreställa sig byggnaderna som täckte platserna. Vattenfallen är vackra och lätt ångestframkallande där de försvinner ner i intet. Runt om står namnen på alla offer, utstansade, och på respektive persons födelsedag placerar personalen en ros i vederbörandes namn. Eller gjorde åtminstone när jag var där, 2014. Jag såg några rosor.

Minnesparken för 9/11 i New York City — Minnesparken för elfte september i New York, sommaren 2014

Hålen ligger mitt i en park, som väl i sig är en del av minnesmärket, som är oerhört lugn. Förvånansvärt lugn, med tanke på att den ligger i de nedre delarna av Manhattan. Vilket kanske inte egentligen är värst konstigt men med tanke på hur mycket liv och rörelse och ljud det är i den där stora staden, så kändes det märkligt.

Tjugo år och en dag. Sju år och några veckor. Evigheter och ingenting alls. Och så mycket av hatet finns fortfarande kvar.

Biografiskt

Till minne av en liten katt

När Maja kom till mina föräldrar, det är väl tio år sedan om inte mer, var hon såväl liten som skygg, och inget av det förändrades nämnvärt med tiden. Hon förblev liten. Hon förblev skygg. Eller, för att vara mer exakt, hon förblev skygg fram till en punkt. Ett specifikt tillfälle i livet.

Se, den enda Maja närmade sig frivilligt genom åren, var min mamma. Hon sprang om jag försökte klappa henne. Hon var ganska duktig på att riva pappa. Men mamma var en annan sak. Inte så att Maja alltid gosade upp sig mot henne. Det kunde ske om mina föräldrar satt vid köksbordet och spelade kort, till exempel. Annars var kattens givna plats på mammas mage, när mamma satt i sin fåtölj framför TV:n. Kanske på mamma i sängen om natten. Oavsett så var det mamma som gällde.

Vad som hände sen? Cancern hände.

Mamma hade varit sjuk ganska länge. Levt med diagnosen i två och ett halvt år men innan dess? Vem vet. Hösten 2016 visste vi däremot att läkarna inte kunde göra mer. Det var inte längre en fråga om, utan när, och vi hoppas på några månader. Hon hade lovat mig till vintern. En fredag (kanske en lördag? Torsdag? Men i mitt huvud var det en fredag) i mitten av oktober åkte hon in till sjukhuset. Hoppades får komma hem innan helgen. Var övertygad om att få komma hem. Men på onsdag får jag samtalet, på jobbet i Stockholm, att det är bäst jag åker ner. Det skulle inte bli någon vinter. Som bäst handlade det om dagar. Jag tog nattåget ner, var framme torsdag morgon, och bestämde mig för att vila några timmar hos pappa innan vi åkte till sjukhuset. Redan då hade Maja slagit om.

För det här här inlägget ska ju handla om katten. Jag kom hem till mina föräldrars lägenhet den där förmiddagen och världens goaste, mest kelsjuka, katt sprang fram till mig. Det försvann inte.

Mamma höll ut i tre dagar till men Maja ändrade aldrig inställning igen. Jag brukade sitta i det som var mammas fåtölj och lika säkert som när hon satt i den kunde jag räkna med att Maja la sig på min mage.

Likaså ändrade katten attityd till pappa. Han skulle sitta i soffan, med en filt i knäet, och hon skulle ligga på den. Hon var väldigt kräsen när det gällde mat. Maja hade fortfarande attityd, inget snack om saken, det var bara en annan sorts attityd.

Det var inte heller något snack om vem som bestämde.

Den sista tiden, när pappa fortfarande bodde hemma men inte kände han kunde ta hand om en katt längre, då bodde hon hos min storasyster. Slutade aldrig vara lika kelsjuk, knäpp och speciell.

Och sedan i torsdags finns inte Maja längre.

Biografiskt

Löjlig optimism

I know I drive some people crazy with what seems to be ridiculous optimism, but it has always worked out for me.
Jim Henson

Jag brukade bära min obotliga optimism med stolthet. Det var ganska många år sedan nu och kanske grundade den sig i någonting negativt. Vemodet, den dåliga självkänslan, allt det där trista, och sedan den obotliga optimismen som klev upp i ett försök att stävja mörkret. Kanske. Troligen.

Det fungerade i några år men så tog vemodet över. Optimismen trycktes ned. När humöret blev bättre, när vardagen blev stabil och något att känna sig nöjd med, att vara trygg i, lämnade jag optimismen där nere. Den försvann aldrig men jag valde att avfärda den som någonting… orealistiskt. Överdrivet. Det blev en grej att skämta om. När skitåret 2016 hände, med en jävlig samtid i allmänhet och mammas död i synnerhet, då sjönk jag hårt, men humorn blev en livlina. Att skämta om skiten, med där gamla optimismen som ett slags språngbräda, blev med tiden något jag uppriktigt uppskattade att göra. Det är en paradox men i nedvärderingen stärkte jag mig själv. Sedan hände något.

Allt förändrades tack vare utbildningen. Jag behövde inte ens påbörja den. Behövde inte ens komma in. Men att söka, att begära tjänstledigt, var tillräckligt för att trigga igång välmåendet i mig. Så rätt kändes det att styra om livet. Plötsligt blev det dessutom ointressant att skämta om mig själv på ett nedvärderande sätt. Det var inte ens ett medvetet val. Det kom naturligt, jag bara slutade.

Och så är optimismen tillbaka. Inte obotlig och överdriven som i min ungdoms dagar, men den finns likväl där, obeveklig och självklar. Vilket för mig tillbaka till inläggets inledning. Till Jim Hensons citat. Han, Mupparnas skapare, är en av mina stora idoler och förebilder. Det beror inte till en obetydlig del på hans inställning till livet, sina medmänniskor, och de han skapade ihop med. Världen skulle vara otroligt mycket bättre om fler människor kunde vara bara lite mer som Jim Henson.

I morse dök ett minne upp på Facebook. Det är nu två år sedan jag senast var i New York med en Björn och vi (bland mycket annat) besökte Jim Henson-utställningen på Museum of the Moving Image i Queens. Det var underbart. Jag har sedan lite för lång tid tillbaka ett utkast liggande, som beskriver besöket. Det är dags att putsa till och lägga upp det.

Biografiskt

Växjö

Jag var tolv år när vi flyttade härifrån och inte förrän efter gymnasiet började jag hänga här i någon större utsträckning. Först för biobesök och liknande nöjen, och sedan flyttade jag tillbaka. Mitt sociala liv existerade men var mycket magert och därför tillbringade jag mycket tid, speciellt den arbetslösa perioden, med vandra omkring och upptäcka Växjö på ett sätt som jag aldrig (av hyfsat förståeliga skäl) gjort under mina första tolv år. Numera är jag sällan tillbaka i min gamla hemstad, trots familjen här, det brukar bara bli ett par återbesök om året. Mer än något annat beror det på bekvämlighet. Det är lite synd, förstås, men visar väl också på hur rotad jag är i min nya hemstad, hur stark känslan av att vara hemma är där. Hur mycket starkare den blir.

För jag brukade känna en viss saknad vid mina återbesök i Växjö. Inte så att jag ville flytta tillbaka, däremot fanns nostalgin där, och den var stark, och jag kunde känna hur gamla goda Växjö drog i mig. Jag insåg igår att det är borta nu. Jag har fortfarande bra saker att säga om Växjö, det är en trivsam småstad och jag kan den i detalj. Och jag har min familj här. Jag gillar min familj. Jag har vänner i trakten som behöver besökas oftare. Men själv hör jag inte längre hemma här. Själva staden har slutat locka.

Det är en insikt som kommer med ett visst mått av vemod men, nej, inte mycket mer än så. Det är som det är. Växjö har kommit över mig och jag har kommit över Växjö.