Kategori: Dagbok

Jag hade definitiva lösa planer på att promenera en hel del i helgen. Jag och kameran. Det gick väl inte skitbra med den saken, om vi ska vara helt ärliga, du och jag. Nöjde mig mestadels med ett flertal behagliga stunder på balkongen. Nionde vägningen med högst acceptabel utsikt. Utmärkta tider för den tillvaron.

Var för all del ute, iväg, och handlade i går kväll. Någonting att äta, ingenting att dricka, tänkte nöja mig med vattnet i kranen. Vatten är gott. Hade för all del också planer på att minska utbudet i min fortfarande hyfsat stora samling öl här hemma. Men det gick som med promenadtänket. I särskilt långt alls.

Men jag har ställt in en öl av det finare slaget i kylskåpet nu, en Beer Geek Vanilla Maple Shake från danska Mikkeller, som jag köpte med mig från New York i höstas. Tror det var i höstas? Är ganska säker på att det var i höstas. Jag har en tendens att köpa på mig öl och inte dricka dom. Jag dricker verkligen väldigt lite alkohol, framför allt hemma, trots att intresset för öl är stort och trots att jag emellanåt köper på mig nya roliga sorter. Som tur är köper jag oftast på mig sådant som går att lagra, och en hel del har köpts med det i åtanke, fast långt ifrån allt. Så jag borde ju bli bättre på att beta av den där samlingen. Som trots allt är hyfsat stor. Det är därför jag ställde in just Vanilla Maple Shaken i kylen. Den är av det lite starkare och dyrare slaget, kanske aningen svårare att få tag på, och således precis den typ av öl som jag tenderar låta ligga alldeles för länge. De här dryckerna är ändå gjorda för att njutas av och det känns ohyfsat att låta för många ligga för länge. Då är det ingen som njuter av dom. Onödigt.

Det blir en promenad, en liten, för jag måste fylla på månadskortet. Det gick ut i fredags och jag har ingen lust att promenera de femton kilometrarna till jobbet. Måste stiga upp för jäkla tidigt som det är.

En promenad, en skitfin söndagsöl, och ett avsnitt av någon TV-serie. Det blir en bra avslutning på vecka 20.

När det var dags för mig att välja väg på gymnasiet, hade mitt intresse för teater redan börjat slå rot. Var detta intresse kom ifrån är fortfarande oklart men det var tillräckligt starkt för att estetisk linje med teaterinriktning skulle stå högst önskelistan. Tyvärr stannade det vid önskningar, ty jag bodde i Ljungby och närmaste gymnasie med teater låg i Växjö, och jag var då såpass rädd av mig att en flytt eller ens pendlingstid på typ tre kvart kändes som ett möjligt alternativ. Musik och teckning, de estetiska inriktningar som fanns i Ljungby, var inget för mig. Trodde jag.

Jag har alltid gillat att rita. Teckna, klottra, fåna mig med penna och papper. Alltid lekfullt och aldrig med någon form av varaktighet i åtanke. Förra året, efter att mamma hade gått bort, pratade min yngsta systerdotter om när jag fortfarande bodde i Växjö och bodde i samma hus som dom, om hur hon vid besök hos mig såg teckningarna, såg hur mycket jag ritade och klottrade, och kopplade ihop med mig.

Uppenbarligen mycket mer än jag gjorde.

Vilket, förstås och föga förvånande, fått mig att fundera. Jag har för all del den senaste tid, eller kanske de senaste få åren, funderat allt mer. Köpt på mig utrustning, pennor och penslar och färger och block, för att göra det mer seriöst, bli bättre, hitta varaktigheten. Och det är bra, det är aldrig för sent att börja, men likväl dyker frågan nu, precis just ikväll, upp i skallen.

Varför i helvete tänkte jag inte på det här när det var dags för mitt gymnasieval?

Jag trodde inte på mig själv, och mitt bitvis enkelspåriga sätt att tänka gjorde det antagligen ännu svårare efter att teatern försvunnit (från mitt huvud) som giltigt alternativ. Då blev det samhällskunskapen (med inriktning mot samhällskunskap) som väl var okej men egentligen inte passade mig alls.

Och här är vi nu, mer än tjugo år senare, inte ens två månader till min fyrtioende födelsedag, med hjärtat full av ånger. Onödig ånger, för det går aldrig att vrida klockan tillbaka.

Men visst fan finns det några val jag skulle göra annorlunda, om så vore möjligt.

Nåväl.

Det är åtminstone aldrig för sent att börja.

Ett möte med läkare, ett möte som gav oväntat lite på grund av missförstånd i kommunikationen någonstans. Promenad på stan, det blir så ibland. Provade cold brew-kaffe för första gången och troligtvis sista. Suttit ute i det fria och tittat på Elementary. Jag häpnar fortfarande över hur mycket mer vi kan göra med dagens mobiltelefoner, även de i lägre prissegment, jämfört med min första stationära dator. Det var en windowsburk, köpt begagnad för 8000 kronor sensommaren/hösten 1998. Tror nog att jag fortfarande har filer kvar från den, på någon gammal backupskiva. Nästa år är det alltså tjugo år sedan jag skaffade min första dator. Jösses. Tiden, den tiden, och så vidare.

Tidigt en söndag, på ett café i Hässleholm. Eller är det ett konditori? Gissningsvis har benämningen ingen större betydelse men det känns som ett klassiskt konditori, och jag gillar ordet konditori, så jag säger konditori. Tidigt en söndag, på ett konditori i Hässleholm. Här sitter jag.

Jag kom hit (till staden, inte konditoriet) i fredags kväll. För att besöka vänner. En helg som spenderats, som vanligt, till största delen hemma hos dom. Det har jag ingenting emot men det innebär också att mina erfarenheter av Hässleholms helhet är något begränsade. Det har jag nödvändigtvis inte heller någonting emot.

Det ska inte tas som en diss mot staden själv. Jag känner den ju knappt. Men jag känner typen. Och vet att jag skulle krevera, gå sönder, snart explodera, av att bo här. Småstäder är inte riktigt min grej. Det är däremot vänner.

Och för deras skull skulle jag gärna tillbringa mer tid här. Både för att tillbringa mer tid med dom, och för att lära känna Hässleholm för Hässleholms skull. Se vad dom ser. Upptäcka. Trivas. Den är trots allt ganska mysig. Åtminstone till det yttre. Och i kortare perioder.

Dessutom är jag oerhört förtjust i skånskan.Skånska. Bra dialekt.