Condor är en gammal god nagelbitare i modern kostym

Jag var sugen på något spännande och underhållande och fick för mig att testa Condor. Varit nyfiken ett tag, plus att den fått goda omdömen, så varför inte. Det är alltså TV-serieversionen av Sydney Pollacks klassiska spionthriller Three Days for Condor (med Robert Redford och Max von Sydow). Nu har jag sett hela första säsongen och, jösses jävlar, vilken stilig nagelbitare.

Handlingen följer filmen och ursprungsromanen i åtminstone grova grundläggande grad, samtidigt som den naturligtvis tar sig nödvändiga friheter. Vi följer Joe Tanner (spelad av Jeremy Irons son Max), en analytiker för CIA, som med nöd och även näppe undviker att bli brutalt mördad tillsammans med sina närmaste kollegor, och ger sig på flykt för att försöka förstå vad fan som hände, varför och även förhoppningsvis överleva hela skiten.

Jag är riktigt imponerad av hela upplägget. Dels för att det är en riktigt spännande historia, som behåller tillräckligt mycket av de tidigare versionerna för att kännas som en trogen filmatisering, samtidigt som det är tillräckligt mycket nytt för att överraska. Historien vrider och vänder sig, men aldrig till överdrift. Det är inga twister för twisternas skull, utan mer naturliga avslöjanden utmed vägen.

Och kanske viktigaste av allt, är att karaktärerna får rum att utvecklas. Det är liksom inte nonstop spionthriller/action, vi får gott om tid att lära känna karaktärer och relationer. Förstå motiven och så vidare. Bitvis, speciellt tidigt i säsongen, känns vissa inslag och karaktärer lite väl svartvita, en del av politiken blir aningen övertydlig, men det går över. Det är dessutom en serie med gott om gråzoner, och karaktärer som inte beter sig som enbart hjältar eller skurkar. Gillar du nyanser? Dom finns här.

Förutom Max Irons (som för övrigt är väldigt bra) ser vi bland annat William Hurt, Mira Sorvino och Brendan Fraser. Jag älskar vad framför allt Fraser gör med sin roll, en karaktär som ständigt står i konflikt med sig själv men inte – som man skulle kunna vänta sig – över huruvida han står på rätt sida eller ej. Det är annat bakom. Riktigt intressant och ganska oväntat för den här typen av serie. Utöver det var det nog Kristin Hager, som spelar frun till Joe Tanners bästa vän, den skådespelare som stack ut mest för mig.

Jag ska inte påstå att Condor är den bästa TV-serien någonsin eller så, för det är den inte. Däremot snackar vi om en oerhört jävla kompetent thriller som jag helhjärtat rekommenderar.

Första säsongen är 10 avsnitt lång. Finns i Sverige på Viaplay och C More. Säsong två är på gång.

Recension av en oberoende liten science fiction-historia som gjuter starkt hopp om svensk genrefilms framtid

Att svensk film inte är känd för sin science fiction har förstås flera orsaker, t ex  filminstitutets traditionsenliga ovilja att ge pengar till projekt som tänker utanför den berömda lådan, och att science fiction brukar betyda specialeffekter vilket brukar betyda högre budget. Men det finns sätt att komma undan det.

Bieffekterna, känd under Origin i mer engelskspråkiga delar av världen, tar ett blad ur boken från andra oberoende lågbudgetproduktioner. Det vill säga att utgå från en i grunden väldigt science fiction-vänlig idé men presentera den på ett sätt som kräver ganska lite när det gäller specialeffekter.

I Bieffekterna följer vi tre forskarstudenter, och deras handledare, som försöker sakta ner åldrandet i kroppen celler. Ett oväntat genombrott och ett cancerbesked får dem att kasta säkerheten åt sidan och ta genvägar till vad de hoppas är en fungerande lösning. Ända tills biverkningar uppstår. Och även om de först verkar vara av ett positivt slag, blir det snart uppenbart att om de inte lyckas vända på utvecklingen väntar ett olyckligt slut.

Science fiction-elementen består dels i själva forskningen, och genombrottet, dels i de bieffekter som uppstår. Utan att gå in på detaljer är det effekter som inte kräver speciellt mycket specialeffekter. Desto mer fokus tillåts åt karaktärerna, deras relationer, och dramat som uppstår bland starka känslor.

Och jag gillar det. Karaktärerna känns trovärdiga, med mänskliga fel och brister, och bärs upp av duktiga skådespelare som jag för all del stött på innan, i produktioner som Wallander, Johan Falk och så vidare, vilket inte nödvändigtvis gjort att jag lagt dem på minnet. Det är många gästande ansikten som far förbi i direkt till video-deckare. Men ingen skam åt skådespelarna, för de är duktiga. Extra svag är jag för Emilia Hansson – hon gör den fatalt ambitiösa Julia – den skarpaste delen av en liten och engagerad ensemble som levererar en till största delen stabil dialog.

Bakom Bieffekterna ligger duon Andreas Climent och André Hedetoft. Det här är deras långfilmsdebut efter ett par hyllade kortfilmer (däribland Logan, och då menar jag inte den amerikanska storfilmen som delar dess titel, utan en skön liten tidigare historia vars titel onekligen för tankarna till samma humörhandikappade marvelmutant). Det är en riktigt bra debut, som hittar inspiration i en viss typ av (tidigare nämnd) modern science fiction, på ett fräscht sätt. Undviker stöld och rena upprepningar, undviker att fastna i gamla klichémönstrade hjulspår.

Vilket inte nödvändigtvis innebär att vi snackar om årets bästa film, här, jag vill inte öka förväntningarna till någon slags orimlig nivå. Däremot är det en riktigt snygg liten science fiction-thriller, med kul idéer och väldigt få tydliga brister, det är början på en oerhört lovande svensk långfilmskarriär, och det är i allra högsta grad en film som är värd 93 minuter av din gissningsvis ganska dyrbara tid.

Betyg: 4 ambitiösa forskarstudenter av 5 möjliga.

En grå katts blå svansång


Tom and Jerry – Blue Cat Blues (1956) by itzblog

Jag är ganska säker på att jag har sett det här klippet förr, någon gång, för länge sedan. Känner definitivt igen det. Men då hade jag ingen aning om betydelsen. Då visste jag inte hur mörk den faktiskt är.

Tom och Jerry återvände förvisso senare i olika former, i fler kortfilmer under andras styre och även långfilmer, men Blue Cat Blues var den allra sista filmen i deras första tidsålder, av karaktärernas skapare William Hanna och Joseph Barbara.

Även om Blue Cat Blues sticker ut som mest med sitt slut, skiljer sig även resten alla Tom och Jerry-kortisar som kom innan dess. Åtminstone de jag minns. Det är fortfarande våldsamheter, två djur mot varandra i en harang av absurda och surrealistiska våldsamheter (och härifrån kan det vara värt att varna för spoilers, för den som inte tagit sig tid att titta ännu men vill, och jag tycker nog man borde vilja, det handlar inte om många minuter av ett liv), skillnaden är att kampen inte längre står mellan Tom och Jerry. Nej, Jerry är blott en berättare, en åskådare, ett vittne till hur Tom blir hopplöst, hjälplöst, förkrossande förälskad. Mot sig har han en rival, en annan katt, med helt andra ekonomiska resurser, som gör allt för att bräcka stackars förlorade Tom.

Och han lyckas. Humorn, vålsamhetshumorn, den finns fortfarande kvar, men dels tyngs den ner av att någonting är annorlunda mot förut, någonting helt annat står på spel, och dels blir det värre när man vet vad som väntar.

Inte för att man nödvändigtvis tror det. Filmen börjar där den slutar, med Tom på ett järnvägsspår, väntandes på döden som tjutande närmar sig. Men vi vet ju hur det här slutar. I sista minuten ändrar han sig. I sista sekunden kommer Jerry, som står över honom och tittar ner, och i en återblick berättar hela historien om hur de hamnade där, i sista sekund kommer musen rädda katten.

Förutom att det inte är vad som händer. Nej, Jerry har ingen tanke på att rädda Tom, han anser att katten har lidigt nog, det här är för hans eget bästa.  Musen har ändå sin egen käresta. Trodde han ja, för i kortfilmens sista klipp ser vi även Jerrys egen käresta åka iväg med en annan, på ett sätt som alltför tydligt speglar Toms erfarenhet, och Jerry ser ingen annan utväg än att sätta sig bredvid Tom på spåret.

Och tågets visslande ljud vittnar om att den nästan är där.

Och där slutar filmen.

Hanna och Barberas sista tecknade kortfilm med Tom och Jerry, för barn, slutar med att de båda huvudkaraktärerna tar sina liv. Inte på skärmen, för all del, men antydningen är tydlig. Tydlig och tung.

Och det är skitbra.