Riddare, vattenfall och Taye Diggs bakhuvud

Det här är mitt tredje besök i USA och, nej, jag har fortfarande inte lärt mig att med amerikanska mått mätt är även jag liten i maten.

Igår morse tog jag mig till det där frukoststället som jag råkade snubbla över kvällen innan. Court Square Diner är, visade det sig, ett ställe som funnits sedan 1946 och som renoverades (möjligen tillbaka) till retrostilen för fem år sedan. Filmer och TV-serier har spelas in här. Jag förstår, för stället har stil. Jag satt vid bardisken och kände mig som en riktig amerikanare från förr, drack mitt förväntat svaga kaffe och åt mina gigantiska  fattiga riddare med tillbehör. Seriöst, om jag hade anat att riddarna skulle vara så många och så rejäla, hade struntat i äggen, korven, baconet och skinkan. Okej, kanske inte hade struntat i baconet.

Förra, således även första, gången jag var i New York, då för ett halvår sedan med Roger och Hanna, hade vi vägarna förbi platsen för World Trade Center. Men det som var öppet för besökare hade stängt för dagen då och vi gick vidare. Så jag passade på nu. Struntade i muséet, lite för dyrt för mitt begränsade intresse i saken, men jag vandrade omkring i minnesparken och såg minnesmomenten, som var en förbannat häftig upplevelse. Ett för varje torn, två fyrkantiga djupa hål i marken, med vatten som forsar ner för kanterna och ner i ett stort men mindre hål i mitten. Runtomkring namnen på alla de som dog. Namnen är utskurna i metall och vid ett offers födelsedag placerar personalen en ros i respektive namn. Riktigt fint, och en mäktig syn.

Ungefär härvid måste jag ha dragit till Museum of the Moving Image, ett museum om det rörliga bildmediumets historia. Det ligger i anslutning till en studio som varit aktiv i många år och fortfarande är, Astoria, och det fanns utställningar om såväl studions historia, som filmmediets (åtminstone ganska generell), som en tillfällig om animatören Chuck Jones. För en filmfantast som jag var det lite som att komma hem. Det nämndes om en kommande utställning om Mupparnas skapare, Jim Henson, så jag var väl inte mycket till alternativ än återvända till New York då.

Eftersom museet låg på hyfsat gångavstång från mitt rum promenerade jag tillbaka, planen var att dels skriva det här blogginlägget och dels byta om till långbyxor, för kvällarna börjar bli om inte kalla så åtminstone inte helt kortbyxevänliga. Speciellt de kvällar det regnar. Men jag distraherades effektivt av upptäckten att det finns biljetter kvar till Cabaret, en musikal som jag velat se på scenen i mer än femton års tid. Och det här är på Broadway. Tekniska problem gjorde det omöjligt att genomföra ett köp men jag ska snart bege mig iväg till teatern för att försöka köpa på plats. Håll tummarna.

Tänkte så avsluta kvällen med att dra till Williamsburg och Spritzenhaus, ett ställe vi upptäckte och föll för sist, mycket öl och riktigt bra korv. Väl på bussen hittar jag inte mitt metrokort, kortet som används till både tunnelbana och buss, men får åka med ändå. Eller jag fortsätter leta i plånbok och väska utan att chauffören säger någonting. Han gillade mest att köra fort och tuta på fotgängare och cyklister som mer eller mindre var i vägen.

På Spritzenhaus åt jag jag min korv (trodde jag hade beställt ett gäng småkringlor som tillbehör men det var en enda, skitstor, jävel) och drack ett par öl och läste en bok vid baren och kände mig alltjämt nöjd med livet.

Tog en gratis ersättningsbuss tillbaka till Queens, tacksamt att tunnelbanelinjen var nerstängd när mitt kort saknades, åkte till ändhållplatsen och gick sista biten. Det gick bra. När jag väl kom till min gata visade det sig att The Good Wife (som jag visserligen aldrig sett men hört gott om) höll på att spela in ett avsnitt.  Funderar nu på att börja kolla nya säsongen. Är ganska säker på att jag såg Taye Diggs bakifrån.

Eventuella planer på att skriva dödades effektivt av min sömn.

Metrokortet hittade jag trots allt i plånboken nu på morgonen.