För en stund sedan slog tröttheten till, hårt, som en stenad val i Göta kanal. Det är inte så konstigt. Klockan är i skrivande stund halv 9 på morgonen, en timme innan avgång och jag har varit här på terminal 2 på Arlanda flygplats sedan sexsnåret. Det var inte riktigt meningen. Jag åkte fel i lokaltrafiken. Hade tänkt åka en rutt som är billigare och tar längre tid men blandade ihop två pendeltågslinjer. Hamnade här bra mycket tidigare än tänkt och känner nu att det där med vara ute i god tid är förbaskat överskattat. Jag har dock haft tillfälle att avnjuta en alldeles för dyr kaffe tillsammans med en ännu mycket för dyrare macka, och det är ju sådant som hör till, så jag får väl vara nöjd.
En timme kvar, alltså. Ska byta i Amsterdam där mitt nästa flyg redan är försenat med minst en timme på grund av orsaker, vilket är trist men hanterbart, och mest trist för att jag ju faktiskt inte har så väldigt många dagar i New York. Vill ta till vara på timmarna. Fast det är hanterbart, för jag är på väg till New York.
Min resvana trogen packade jag inte förrän i natt och nu på morgonen, vilket har inneburit knappt någon sömn alls, därav tröttheten, och jag laddade kamerabatteriet och jag tömde minneskorten på gamla bilder och jag fyllde mp3-spelaren med podcasts och musik, en halvtrasig mp3-spelare som jag letade fram och gjorde användbar med speciell mjukvara för att kunna använda på den här resan, och lik förbannat glömde jag såväl spelare som kamerabatteri hemma. Tramsigt.
Det slutar väl med att jag använder telefonen till lyssnandet och köper ett nytt batteri någontans i New York, det borde kunna hittas, för kameran och laddaren kom naturligtvis med.
Mina trettiosex år till trots är det här första gången jag reser helt ensam. Inte första gången jag flyger ensam men jag kommer inte träffa någon vid min destination, ingen vän att hänga med, det är bara jag som tar hand om mig själv i främmande land, och det ska bli så jävla skönt.