Condor är en gammal god nagelbitare i modern kostym

Jag var sugen på något spännande och underhållande och fick för mig att testa Condor. Varit nyfiken ett tag, plus att den fått goda omdömen, så varför inte. Det är alltså TV-serieversionen av Sydney Pollacks klassiska spionthriller Three Days for Condor (med Robert Redford och Max von Sydow). Nu har jag sett hela första säsongen och, jösses jävlar, vilken stilig nagelbitare.

Handlingen följer filmen och ursprungsromanen i åtminstone grova grundläggande grad, samtidigt som den naturligtvis tar sig nödvändiga friheter. Vi följer Joe Tanner (spelad av Jeremy Irons son Max), en analytiker för CIA, som med nöd och även näppe undviker att bli brutalt mördad tillsammans med sina närmaste kollegor, och ger sig på flykt för att försöka förstå vad fan som hände, varför och även förhoppningsvis överleva hela skiten.

Jag är riktigt imponerad av hela upplägget. Dels för att det är en riktigt spännande historia, som behåller tillräckligt mycket av de tidigare versionerna för att kännas som en trogen filmatisering, samtidigt som det är tillräckligt mycket nytt för att överraska. Historien vrider och vänder sig, men aldrig till överdrift. Det är inga twister för twisternas skull, utan mer naturliga avslöjanden utmed vägen.

Och kanske viktigaste av allt, är att karaktärerna får rum att utvecklas. Det är liksom inte nonstop spionthriller/action, vi får gott om tid att lära känna karaktärer och relationer. Förstå motiven och så vidare. Bitvis, speciellt tidigt i säsongen, känns vissa inslag och karaktärer lite väl svartvita, en del av politiken blir aningen övertydlig, men det går över. Det är dessutom en serie med gott om gråzoner, och karaktärer som inte beter sig som enbart hjältar eller skurkar. Gillar du nyanser? Dom finns här.

Förutom Max Irons (som för övrigt är väldigt bra) ser vi bland annat William Hurt, Mira Sorvino och Brendan Fraser. Jag älskar vad framför allt Fraser gör med sin roll, en karaktär som ständigt står i konflikt med sig själv men inte – som man skulle kunna vänta sig – över huruvida han står på rätt sida eller ej. Det är annat bakom. Riktigt intressant och ganska oväntat för den här typen av serie. Utöver det var det nog Kristin Hager, som spelar frun till Joe Tanners bästa vän, den skådespelare som stack ut mest för mig.

Jag ska inte påstå att Condor är den bästa TV-serien någonsin eller så, för det är den inte. Däremot snackar vi om en oerhört jävla kompetent thriller som jag helhjärtat rekommenderar.

Första säsongen är 10 avsnitt lång. Finns i Sverige på Viaplay och C More. Säsong två är på gång.

Walid Raad på Moderna Muséet

I torsdags fick jag, lite sådär i elfte timmen, möjlighet att gå på vernissage på Moderna Muséet i Stockholm. Konstnären var okänd för mig men lät tillräckligt intressant för att jag skulle acceptera tillfället. Jag blev inte besviken.

BIld på konstnären Walid Raad, hållandes vad som ser ut som en tavla eller möjligtvis plakett.
Baserat på foto av swedennewyork,
publicerat under Creative Commons.

Walid Raad är en libanesisk, New York-baserad, konstnär som använder sig av en mängd olika tekniker. Personen som introducerade utställningen pratade bland annat om hur Raads utgångspunkt är att skildra verkligheten men om verkligheten inte stämmer överrens med hans vision, då har han ingenting emot att hitta på. Ungefär så. Det innebär att du aldrig riktigt kan vara säker på vad som är fakta och vad som är fiktion.

Jag älskar det här. Att blanda verkligheten med fantasi, att skildra vår värld med icke-naturliga inslag, är en typ av koncept som jag älskar mer än mycket annat. Och Raad gör det så jävla bra.

Ett gäng tavlor på en vägg.

Han målar upp en historia kring några tavlor i Moderna Muséets källare om jag först tog för helt sann. Han har fotografier med tillhörande historier som låter absolut möjliga men antagligen, troligen, gissningvis innehåller en hel del påhitt. Mest fascinerande blir det när han skildrar en serie objekt med en text som egentligen är alldeles uppenbart påhittad, eftersom det handlar om mystik och övernaturligheter, men eftersom jag redan befann mig i en ocean av tvivel hann jag tvivla även här. De andra historierna kunde vara sanna, så varför inte denna?

Inramat blad ur anteckningsblock, med ett litet fotografi och flera anteckningar runtomkring.

Konst som göra sådana danser i mitt huvud är den bästa konsten.

I utställningen ingång även en performance-del som tyvärr inte visades upp på vernissaget, men som tydligen ska framföras några gånger under våren. Jag misstänker att den kommer vara förbaskat sevärd.

Recension av en oberoende liten science fiction-historia som gjuter starkt hopp om svensk genrefilms framtid

Att svensk film inte är känd för sin science fiction har förstås flera orsaker, t ex  filminstitutets traditionsenliga ovilja att ge pengar till projekt som tänker utanför den berömda lådan, och att science fiction brukar betyda specialeffekter vilket brukar betyda högre budget. Men det finns sätt att komma undan det.

Bieffekterna, känd under Origin i mer engelskspråkiga delar av världen, tar ett blad ur boken från andra oberoende lågbudgetproduktioner. Det vill säga att utgå från en i grunden väldigt science fiction-vänlig idé men presentera den på ett sätt som kräver ganska lite när det gäller specialeffekter.

I Bieffekterna följer vi tre forskarstudenter, och deras handledare, som försöker sakta ner åldrandet i kroppen celler. Ett oväntat genombrott och ett cancerbesked får dem att kasta säkerheten åt sidan och ta genvägar till vad de hoppas är en fungerande lösning. Ända tills biverkningar uppstår. Och även om de först verkar vara av ett positivt slag, blir det snart uppenbart att om de inte lyckas vända på utvecklingen väntar ett olyckligt slut.

Science fiction-elementen består dels i själva forskningen, och genombrottet, dels i de bieffekter som uppstår. Utan att gå in på detaljer är det effekter som inte kräver speciellt mycket specialeffekter. Desto mer fokus tillåts åt karaktärerna, deras relationer, och dramat som uppstår bland starka känslor.

Och jag gillar det. Karaktärerna känns trovärdiga, med mänskliga fel och brister, och bärs upp av duktiga skådespelare som jag för all del stött på innan, i produktioner som Wallander, Johan Falk och så vidare, vilket inte nödvändigtvis gjort att jag lagt dem på minnet. Det är många gästande ansikten som far förbi i direkt till video-deckare. Men ingen skam åt skådespelarna, för de är duktiga. Extra svag är jag för Emilia Hansson – hon gör den fatalt ambitiösa Julia – den skarpaste delen av en liten och engagerad ensemble som levererar en till största delen stabil dialog.

Bakom Bieffekterna ligger duon Andreas Climent och André Hedetoft. Det här är deras långfilmsdebut efter ett par hyllade kortfilmer (däribland Logan, och då menar jag inte den amerikanska storfilmen som delar dess titel, utan en skön liten tidigare historia vars titel onekligen för tankarna till samma humörhandikappade marvelmutant). Det är en riktigt bra debut, som hittar inspiration i en viss typ av (tidigare nämnd) modern science fiction, på ett fräscht sätt. Undviker stöld och rena upprepningar, undviker att fastna i gamla klichémönstrade hjulspår.

Vilket inte nödvändigtvis innebär att vi snackar om årets bästa film, här, jag vill inte öka förväntningarna till någon slags orimlig nivå. Däremot är det en riktigt snygg liten science fiction-thriller, med kul idéer och väldigt få tydliga brister, det är början på en oerhört lovande svensk långfilmskarriär, och det är i allra högsta grad en film som är värd 93 minuter av din gissningsvis ganska dyrbara tid.

Betyg: 4 ambitiösa forskarstudenter av 5 möjliga.