Livet är en kabaré, min vän

Om inte mitt minne ljuger, som det emellanåt gör, var det hösten 1996 som vi i Ljungby Amatörteater satte upp Cabaret. Vi hade varit aktiva ett par, tre, år innan dess och skulle fortsätta existera till millennieskiftet, men Cabaret var vår höjdpunkt. Vår största uppsättning. Det var i samband med det jag såg filmen (som ligger stadigt på pallplats över mina absoluta favoritfilmer) och det var i samband med det som min kärlek till musikalen blev oundviklig. Det var även i samband med, misstänker jag, som min önskan att själv se musikalen live på föddes. Det är snart arton år sedan. Jag har alltså väntat i arton år på att se Cabaret på scen.

Jag hade chansen hösten 2008, samma år som jag flyttade till Stockholm, då Stockholm Stadsteater satte upp en version baserad på Sam Mendes nytolkning av den ursprungliga musikalen. Problemet var att Colin Nutley regisserade och Helena Bergström spelade Sally Bowles. Rickard Wolff som Konferencieren, det köpte jag, ett klockrent val, men de båda andra var alldeles för avskräckande. Så jag höll mig borta. Väntade.

Spola fram till nutid. Det är sommaren 2014 och jag befinner mig redan i New York, på en hyfsat spontant inplanerad semesterresa, när jag inser att Cabaret sätts upp på Broadway. I Sam Mendes hyllade version, med Alan Cumming som Konferencieren och en broadwaydebuterande Michelle Williams som Sally Bowles. I lokalen som en gång hyste det legendariska Studio 54, icke desto mindre (det är där den uppsättande teatern ifråga, Roundhouse Theatre, har hållit till sedan tidigt 90-tal). Efter en stund tvekan, mest eftersom jag vet hur dyra biljetterna är på Broadway, inser jag att det inte finns något alternativ. Klart som korvspad att jag ska köra. Beställa biljetter online gick inte, så jag stack till teatern när lagom till kassan öppnade. Hade planerat att välja en billigare, sämre, plats men när jag väl stod där insåg jag hur dumt det var. Jag har väntat i 18 år på den här stunden. Jag valde en bra plats.

Om det var värt väntan och priset? Åh, ja, åh så jävla ja. Lokalen var perfekt, de nedre delarna med bord som vore vi faktiskt där på den tyska, dekadenta, nattklubben Kit Kat Club. Alan Cumming är en magnifik konferencier, och konstigt vore väl annat, med tanke på hur länge han har gjort rollen. Han äger den. Inget snack.

Michelle Williams tolkning av Sally Bowles var lite svårare att svälja, så långt ifrån den Liza Minelli jag är van vid, Michelle spelar över mycket mer. Det tog en stund att vänja sig, men jag vande mig, och om jag hade några tvivel kvart mot slutet av musikalen så krossades de fullständigt i hennes fullständigt makalöst knäckande tolkning av titelspåret. Det, och Alan Cummings avslutande scen, avslutande bugning, var de känslomässiga höjdpunkterna i en musikaler som, trots att jag kan den utifrån och in, höll mig fast hela vägen.

Jag är så jävla nöjd.

Och utöver det? Före föreställningen köpte jag en väldigt god frukostbagle på en deli precis intill Studio 54, en latte på ett café som mest verkade existera som reklam för en bank och en hatt på Urban Outfitters. Under föreställningen satt jag vid samma bord som en kvinna och hennes separerade föräldrar. Mamman och dottern bodde i New York men pappan var på besök från Ohio. Han hade kört svenska bilar ända sedan han beställde sin första Volvo från Göteborg, 1972. Efter föreställningen behövde jag samla tankarna och gick alldeles för länge bland folkmassorna på Times Square (här var kvinnan i övre medelåldern som stod och spelade gitarr iklädd endast amerikanska trosor och en hatt den mest intressanta synen), innan jag klokt nog avvek och drog till Brooklyn istället. Hittade till Bedford Avenue, som kändes nästan som hemma eftersom vi tillbringade en del tid däromkring i vintras. Köpte biljett till kvällens sena föreställning av Richard Linklaters ”Boyhood” på Nitehawk Cinema. Jag älskar Nitehawk Cinema. Tog en öl på Brooklyn Brewery eftersom givetvis. Gick vidare till Mugs Ale House, ett annat favoritställe, där jag satt en stund, åt något lätt, tog ett par öl, läste, allt i väntan på att filmen skulle börja. Råkade överhöra att herrarna bredvid mig pratade om svensk musik som någon tipsat den ene om. Gav mig tillkänna. Snackade en stund men behövde bryta upp alldeles för snart med tanke på filmen som väntade. Gick utan min påse med souvenirer från Cabaret. Såg Boyhood, åt god mat och drack öl i själva biosalongen, för det är sådant man kan göra där, och insåg att Linklater nog faktiskt är en av mina favoritregissörer. ”Boyhood” var skitbra.

Filmen tog slut, jag insåg att jag glömt min Cabaret-kasse på Mugs, gick hela vägen tillbaka igen, utmed Bedford Avenue, fick tillbaka min kasse och började bege mig hemåt. Började fundera på hur jag skulle ta mig hemåt. Svårt när det var svårt att få fatt i vettigt wifi. Gick mot en tunnelbanestation jag kände till, för även om den inte hade tagit mig direkt till Queens, bland annat tack vare underhållsarbete etcetera, kanske det fanns lappar som kunde leda mig rätt. Och mitt i allt funderande ser jag en buss sakta in mitt i vägen, en buss som har namnet på min hållplats tydligt placerad på framsidan, och den har saktat in för att låta andra blivande passagerare kliva på, trots att en kö av bilar redan har hunnit bildas bakom, och jag passar på.

Väl framme i Queens går jag in i närmaste närbutik, dels för att kanske köpa nåt godis och dels för att se om dom har något trevligt i ölväg. Inte nödvändigtvis för att dricka ikväll, däremot har jag hunnit samla på mig några flaskor roliga sorter att ta med mig hem. Får ändå mitt inköp i små bruna pappåsar som om jag skulle sätta mig i närmaste hörn och dricka. Mannen bakom kassan fattar att jag inte är från stan, frågar varifrån, jag svarar Sverige, och han har bara en vag känsla av att vi snackar Europa men han känner i allra högsta grad till att Zlatan Ibrahmovic kommer härifrån.

Går hem.

Jag älskar verkligen New York.

Riddare, vattenfall och Taye Diggs bakhuvud

Det här är mitt tredje besök i USA och, nej, jag har fortfarande inte lärt mig att med amerikanska mått mätt är även jag liten i maten.

2014-08-22 12.16.26

Igår morse tog jag mig till det där frukoststället som jag råkade snubbla över kvällen innan. Court Square Diner är, visade det sig, ett ställe som funnits sedan 1946 och som renoverades (möjligen tillbaka) till retrostilen för fem år sedan. Filmer och TV-serier har spelas in här. Jag förstår, för stället har stil. Jag satt vid bardisken och kände mig som en riktig amerikanare från förr, drack mitt förväntat svaga kaffe och åt mina gigantiska  fattiga riddare med tillbehör. Seriöst, om jag hade anat att riddarna skulle vara så många och så rejäla, hade struntat i äggen, korven, baconet och skinkan. Okej, kanske inte hade struntat i baconet.

2014-08-22 11.38.44

Förra, således även första, gången jag var i New York, då för ett halvår sedan med Roger och Hanna, hade vi vägarna förbi platsen för World Trade Center. Men det som var öppet för besökare hade stängt för dagen då och vi gick vidare. Så jag passade på nu. Struntade i muséet, lite för dyrt för mitt begränsade intresse i saken, men jag vandrade omkring i minnesparken och såg minnesmomenten, som var en förbannat häftig upplevelse. Ett för varje torn, två fyrkantiga djupa hål i marken, med vatten som forsar ner för kanterna och ner i ett stort men mindre hål i mitten. Runtomkring namnen på alla de som dog. Namnen är utskurna i metall och vid ett offers födelsedag placerar personalen en ros i respektive namn. Riktigt fint, och en mäktig syn.

2014-08-22 13.02.31

Ungefär härvid måste jag ha dragit till Museum of the Moving Image, ett museum om det rörliga bildmediumets historia. Det ligger i anslutning till en studio som varit aktiv i många år och fortfarande är, Astoria, och det fanns utställningar om såväl studions historia, som filmmediets (åtminstone ganska generell), som en tillfällig om animatören Chuck Jones. För en filmfantast som jag var det lite som att komma hem. Det nämndes om en kommande utställning om Mupparnas skapare, Jim Henson, så jag var väl inte mycket till alternativ än återvända till New York då.

Eftersom museet låg på hyfsat gångavstång från mitt rum promenerade jag tillbaka, planen var att dels skriva det här blogginlägget och dels byta om till långbyxor, för kvällarna börjar bli om inte kalla så åtminstone inte helt kortbyxevänliga. Speciellt de kvällar det regnar. Men jag distraherades effektivt av upptäckten att det finns biljetter kvar till Cabaret, en musikal som jag velat se på scenen i mer än femton års tid. Och det här är på Broadway. Tekniska problem gjorde det omöjligt att genomföra ett köp men jag ska snart bege mig iväg till teatern för att försöka köpa på plats. Håll tummarna.

Tänkte så avsluta kvällen med att dra till Williamsburg och Spritzenhaus, ett ställe vi upptäckte och föll för sist, mycket öl och riktigt bra korv. Väl på bussen hittar jag inte mitt metrokort, kortet som används till både tunnelbana och buss, men får åka med ändå. Eller jag fortsätter leta i plånbok och väska utan att chauffören säger någonting. Han gillade mest att köra fort och tuta på fotgängare och cyklister som mer eller mindre var i vägen.

På Spritzenhaus åt jag jag min korv (trodde jag hade beställt ett gäng småkringlor som tillbehör men det var en enda, skitstor, jävel) och drack ett par öl och läste en bok vid baren och kände mig alltjämt nöjd med livet.

Tog en gratis ersättningsbuss tillbaka till Queens, tacksamt att tunnelbanelinjen var nerstängd när mitt kort saknades, åkte till ändhållplatsen och gick sista biten. Det gick bra. När jag väl kom till min gata visade det sig att The Good Wife (som jag visserligen aldrig sett men hört gott om) höll på att spela in ett avsnitt.  Funderar nu på att börja kolla nya säsongen. Är ganska säker på att jag såg Taye Diggs bakifrån.

Eventuella planer på att skriva dödades effektivt av min sömn.

Metrokortet hittade jag trots allt i plånboken nu på morgonen.

Det regnade i New York igår natt

Jag skulle ha skrivit det här igår kväll men min vana trogen gick inte hemfärden helt som planerat. Ett litet äventyr. Inte speciellt spännande, heller, däremot utdraget.

Torsdagen fortlöpte fint, jag har njutit av vädret och tillvaron. Först en lättare frukost, förvånansvärt lätt med tanke på att jag inget åt i kvällen före, sedan vidare mot en stor elektronikbutik för att köpa nytt batteri till min kamera. För att ersätta det där som ligger kvar på datorbordet hemma i Rinkeby. Och på vägen dit ser jag helt oförhappandes ett Five Guys. Five Guys är en hamburgarkedja som anses, sägs det, stå för de bästa burgarna i New York. Så efter införskaffat batteri går jag dit för en tidig lunch. Om det är den godaste burgare jag någonsin ätit, denna dubbel med bacon och ost och ett gäng andra tillbehör man får välja själv (jag valde inlagd gurka, stekt lök, stekta champinjoner och någon slags sås) ska jag låta vara osagt men visst fan var det en jävligt smarrig burgare. Mättande också. Pommesen var överflödiga och när jag senare åt nästa gång (en förbannat trevlig varmkorv på en skön bar i Midtown), vid åttatiden på kvällen, var det mest för jag kände att jag borde och inte för att jag hade hunnit bli hungrig igen.

Five Guys-burgare

Sedan blev det en duktig promenad, därifrån till Central Park. I Central Park fortsatte jag att gå. Och gå. La mig i gräset en liten stund. Läste. Fortsatte gå. Och gå. Gick antagligen fel. Har egentligen ingen aning om hur jag gick. Var på väg mot ett specifikt ställe, kallat Shakespeares trädgård, och insåg plötsligt att jag gick åt fel håll. Måste ha gjort en u-sväng någonstans. Eller en s-sväng formad til ett u. Hittade trädgården. Hittade en svensk timmerstuga som numera, och sedan många år tillbaka, är hem för en dockteater. Allt det där tog, jag vet inte, kanske tre eller fyra timmar. Skönt ändå. Lämnade parken. Hittade det naturhistoriska museet och tillbringade någon timme där. Svalt.

Naturhistorisk selfie

Därefter hittade jag en bar, och en bar med lite mat, och efter det ville jag ta mig till Brooklyn för en öl på något ställe jag kände till sedan tidigare, innan tillbakafärden mot mitt rum och min dator. Det skulle inte vara något problem, jag har lärt mig tunnelbanesystemet ganska bra nu, det var inte så svårt. Men tåget jag skulle ta kom aldrig. Eller dröjde åtminstone väldigt länge.  Och att vänta på den varma, kvava, perrongen blev bara irriterande och outhärdligt. Så jag försökte hitta alternativa vägar. Hittade. Åkte lite fram och tillbaka. Hittade till slut rätt. Hoppade av där jag ville men det visade sig att jag inte alls kände igen mig och utan något internet i telefonen var det svårt att orientera sig rätt. Vid det här laget hade det dessutom börjat regna ganska duktigt. Hittade tillfälligt tak över huvudet i en bar aldrig hört talas som, som verkade vilja vara mer sunkhak än det lyckades med. För många hipsters (ja, vafan, jag var ju ändå i Williamsburg) för det. Rätt mysig stämning, dock, och skön musik. Jag gillade.

När jag väl fått mig en sista öl och gett upp det där med orientationen, och skulle ta tunnelbanan tillbaka till Queens, visade det sig att just den där tunnelbanan jag behövde är stängd över helgen pga reparationer och renovering. Så det blev en något mer oklar ersättningsbuss, ett extra byte till en annan tunnelbana för en ynka station, och så hittade jag rätt.

Som sagt, ett utdraget och inte speciellt spännande avslut på kvällen men, vafan, det är inte varje vecka man för vara förvirrad i New York, så jag undviker att klaga.

En fördel var att jag snubblade över ett frukostställe som har precis vad jag vill ha till frukost. Det hade jag inte gjort om allt gått som det skulle.

 

Amsterdam – New York – Queens

Jag kände mig verkligen fullt ut som en jäkla turist när jag hyfsat sent igår kväll, eller åtminstone mycket senare än planerat, stod i Queens och helt utan stödet av Google Maps försökte orientera mig, hitta till lägenheten, och sedan även hitta nyckeln som skulle vänta på mig lagom dold. Allt detta i ett område som knappast kändes som världens tryggaste (Linda, detta behöver du inte berätta för mamma). Det tog ett tag men gick bra, jag var bara så satans trött att den planerade promanden i kvarteret för att hitta mat och en öl fick stå över. Istället somnade jag. Hårt. Obeskrivligt skönt.

Min säng för tillfället

Flyget mellan Amsterdam och New York gick bra. Hamnade bredvid ett trevligt tyskt par som jag inte pratade jättemycket med och blev kompis med en flygvärdinna som jag pratade mer med. Oväntat. Hon hade arbetat i Stockholm, har fortfarande en vän där som äger, tror jag, ett nerlagt skeppsvarv. Hon tipsade mig om komediklubbar i New York och poetry slam nights, så det ser jag fram emot att testa. Just komediklubbar är något jag planerat försöka besöka den här resan.

Maten var god, jag kollade på en gammal film med Cary Grant och Audrey Hepburn, såg lite på Frozen men spolade fram till låterna och försökta undvika sjunga högt där i planet, såg ett avsnitt av Vänner där Ross beklagar sig över att han inte fått ligga på ett halvår och jag ville ge gnällspiken en örfil av rang. Och mina öron gjorde inte alls lika ont som de brukar vid landning. Tre passkontroller senare (varav en automatisk) tog jag mig från JFK, glömde hoppa av vid en min hållplats, satt kvar tills det blev rätt, och en tunnelbanefärd senare är vi så vid början av det här inlägget.

Jag är nyduschad och hungrig, och ska nu ge mig ut på jakt efter frukost. Hoppas på fattiga riddare. Sedan ett kamerabatteri. Men inte till frukost. Först frukost.

Schiphol, Amsterdam

Jag älskar att flyga.  Blir aldrig rädd, bara lugn. Får ganska ont i öronen vid landning men det är ett lågt pris att betala för lugnet. Jag blir aldrig rädd. Jag har aldrig varit orolig för att någonting ska hända. Inte förrän idag.

2014 har inte varit de bästa av år för mig, för folk omkring mig, för vänner och andra som jag känner. 2014 har såhär långt visat sig vara något av ett skitår. Så när vi lyfter från Arlanda kan jag inte låta bli att tänka, att det vore fan typiskt om jag skulle råka ut för en flygolycka mitt i alltihopa, det skulle inte ha förvånat mig, och för bråkdelen av en sekund kände jag mig lite rädd.

Men det gick över och jag kunde njuta igen.

Just nu sitter jag på flygplatsen i Amsterdam och äter ost i fyrkantiga bitar. Gouda. Gott som fan.

Ost

Terminal 2

För en stund sedan slog tröttheten till, hårt, som en stenad val i Göta kanal. Det är inte så konstigt. Klockan är i skrivande stund halv 9 på morgonen, en timme innan avgång och jag har varit här på terminal 2 på Arlanda flygplats sedan sexsnåret. Det var inte riktigt meningen. Jag åkte fel i lokaltrafiken. Hade tänkt åka en rutt som är billigare och tar längre tid men blandade ihop två pendeltågslinjer. Hamnade här bra mycket tidigare än tänkt och känner nu att det där med vara ute i god tid är förbaskat överskattat. Jag har dock haft tillfälle att avnjuta en alldeles för dyr kaffe tillsammans med en ännu mycket för dyrare macka, och det är ju sådant som hör till, så jag får väl vara nöjd.

En timme kvar, alltså. Ska byta i Amsterdam där mitt nästa flyg redan är försenat med minst en timme på grund av orsaker, vilket är trist men hanterbart, och mest trist för att jag ju faktiskt inte har så väldigt många dagar i New York. Vill ta till vara på timmarna. Fast det är hanterbart, för jag är på väg till New York.

Min resvana trogen packade jag inte förrän i natt och nu på morgonen, vilket har inneburit knappt någon sömn alls, därav tröttheten, och jag laddade kamerabatteriet och jag tömde minneskorten på gamla bilder och jag fyllde mp3-spelaren med podcasts och musik, en halvtrasig mp3-spelare som jag letade fram och gjorde användbar med speciell mjukvara för att kunna använda på den här resan, och lik förbannat glömde jag såväl spelare som kamerabatteri hemma. Tramsigt.

Det slutar väl med att jag använder telefonen till lyssnandet och köper ett nytt batteri någontans i New York, det borde kunna hittas, för kameran och laddaren kom naturligtvis med.

Mina trettiosex år till trots är det här första gången jag reser helt ensam. Inte första gången jag flyger ensam men jag kommer inte träffa någon vid min destination, ingen vän att hänga med, det är bara jag som tar hand om mig själv i främmande land, och det ska bli så jävla skönt.

Växjö

Jag var tolv år när vi flyttade härifrån och inte förrän efter gymnasiet började jag hänga här i någon större utsträckning. Först för biobesök och liknande nöjen, och sedan flyttade jag tillbaka. Mitt sociala liv existerade men var mycket magert och därför tillbringade jag mycket tid, speciellt den arbetslösa perioden, med vandra omkring och upptäcka Växjö på ett sätt som jag aldrig (av hyfsat förståeliga skäl) gjort under mina första tolv år. Numera är jag sällan tillbaka i min gamla hemstad, trots familjen här, det brukar bara bli ett par återbesök om året. Mer än något annat beror det på bekvämlighet. Det är lite synd, förstås, men visar väl också på hur rotad jag är i min nya hemstad, hur stark känslan av att vara hemma är där. Hur mycket starkare den blir.

För jag brukade känna en viss saknad vid mina återbesök i Växjö. Inte så att jag ville flytta tillbaka, däremot fanns nostalgin där, och den var stark, och jag kunde känna hur gamla goda Växjö drog i mig. Jag insåg igår att det är borta nu. Jag har fortfarande bra saker att säga om Växjö, det är en trivsam småstad och jag kan den i detalj. Och jag har min familj här. Jag gillar min familj. Jag har vänner i trakten som behöver besökas oftare. Men själv hör jag inte längre hemma här. Själva staden har slutat locka.

Det är en insikt som kommer med ett visst mått av vemod men, nej, inte mycket mer än så. Det är som det är. Växjö har kommit över mig och jag har kommit över Växjö.

Hässleholm

Tidigt en söndag, på ett café i Hässleholm. Eller är det ett konditori? Gissningsvis har benämningen ingen större betydelse men det känns som ett klassiskt konditori, och jag gillar ordet konditori, så jag säger konditori. Tidigt en söndag, på ett konditori i Hässleholm. Här sitter jag.

Jag kom hit (till staden, inte konditoriet) i fredags kväll. För att besöka vänner. En helg som spenderats, som vanligt, till största delen hemma hos dom. Det har jag ingenting emot men det innebär också att mina erfarenheter av Hässleholms helhet är något begränsade. Det har jag nödvändigtvis inte heller någonting emot.

Det ska inte tas som en diss mot staden själv. Jag känner den ju knappt. Men jag känner typen. Och vet att jag skulle krevera, gå sönder, snart explodera, av att bo här. Småstäder är inte riktigt min grej. Det är däremot vänner.

Och för deras skull skulle jag gärna tillbringa mer tid här. Både för att tillbringa mer tid med dom, och för att lära känna Hässleholm för Hässleholms skull. Se vad dom ser. Upptäcka. Trivas. Den är trots allt ganska mysig. Åtminstone till det yttre. Och i kortare perioder.

Dessutom är jag oerhört förtjust i skånskan.Skånska. Bra dialekt.

Jag har ett problem och det blir liksom inte bättre

Det återkommer i perioder men blir värre om jag inte har sovit. Som efter New York-resan, hemkomsten, efter jet lag och jävelskap. Eller som tiden ett en hel lång natt av vaken oscarsgala. Som nu.

Vad som händer är detta, att jag kommer hem efter jobbet. Hinner kanske äta något. Ser kanske på ett TV-program, helt eller delvis. Eftersom jag inte har en soffa saknas helt risken för att somna i en sådan, vilket jag tydligen har löst genom att lägga mig på sängen när tröttheten faller in. Och somna. Med kläderna på. Sedan sover jag och vaknar alldeles för sent. Ibland, som i måndags, vaknar jag vid 23, invirad i täcket. Ibland vaknar jag långt efter midnatt. Allt ljus lyser, datorn fortfarande igång. Det händer gång på gång och jag lär mig aldrig. Blir ju trött. Ska bara vila lite.

Vilket förstås är varför det inte blev något inlägg igår. Stör mig enormt. Men jag vänder blad, går vidare, postar två idag (förhoppningsvis), hamnar i fas igen, och mot slutet av veckan har jag säkert glömt denna fadäs.

Förhoppningsvis.

Det här är på grund av Oscar

Oscarsnatten är viktig för mig. Inte livsviktig, men du vet, viktig ur ett traditionellt perspektiv. I stort sett varje år sedan svensk television började direktsända oscarsgalan har jag suttit uppe och tittat, och har ingen svensk kanal visat har det ändå funnits någon strömmande video på nätet, och endast ett år har jag missat. Jag var nog relativt ny på jobbet, ville inte ta lite ledigt, hade inte kanalen allt visades på, orkade inte anstränga mig. Någonting i den stilen.

Årets gala, igår, var däremot som den skulle. Vi var delar av MovieZines redaktion i ett showroom, som en väldigt liten biosalong, på någons arbetsplats, med kaffe och godis och snacks och även bubbel, och hade det sådär riktigt trevligt.

En natt med Oscars

För övrigt väldigt bra gala, en av de trevligare i mitt mannaminne.

Och därefter åkte jag direkt till jobbet, hann vila någon timme, var trött men lyckades förstås arbeta, som sig bör, som varje år, åkte hem, somnade mot min planering nästan direkt, vilket inte var det minsta oväntat, vaknar fullt påklädd runt klockan 23. Utan att ha skrivit något blogginlägg för idag.

Så jag tänkte kanske leta upp något gammalt, riktigt gammalt, blogginlägg att återpublicera, kalla det favorit i repris fast det troligtvis inte är någons favorit, inte ens min, hittar gamla sparade inlägg. Gamla sparade bloggar. Hittar inget att återpublicera, mest för att jag inte alls letar, men noterar namnet. Börjar fundera på när jag egentligen började använda det här, Organiserat kaos. Gissningsvis någonstans runt 2002/2003. Det var mitt minne. Men jag hittar inlägg från 2003 som har någonting annat. Fad Absurdum. En lek på mitt namn kombinerat med latinets ad absurdum. Tyckte det passade mig, tycker jag väl fortarande. Så gissningsvis ändrade jag till det här någon gång 2003. Kanske 2004.

Det är möjligen värt att undersöka närmare, kanske imorgon, men för stunden har det åtmsintone blivit ett inlägg till, minuter innan tolvslaget, och det får räcka.