Tjugo år och en dag, där var jag

Den hösten hade jag börjat plugga filmvetenskap på universitetet i Växjö. Inget program, fristående kurs på heltid. Så gissningsvis var det därför jag befann på bussen mellan Växjö och Ljungby, på väg hem, när vi fick reda på det. Minns inte exakt hur men gissningsvis via mobiltelefonen. Jag hade en, flera andra på bussen likaså, och jag har ett vagt minne av hur nyheten spreds och diskuterades ombord. När jag kom hem kastade jag mig mer eller mindre på TV:n. På med nyheterna. Mina föräldrar var fram tills dess helt ovetande.

Jag minns inte tiden efter speciellt noga. Hur diskussionerna gick, och så vidare. Jag minns inte hur eller om vi ens pratade om det i klassen. Men det måste vi ha gjort. Jag minns Internet. Hur giftig diskussionen blev på vissa amerikanska sidor. Jag minns hatet.

Närbild på minnesmärket över 9/11 i New York City
Elfte septembers minnesmärke i New York, sommaren 2014

Minnesmärket i New York är en mäktig plats, det går inte att komma ifrån. De två stora hålen känns på samma gång oerhört stora men också förvånansvärt små i sin omkrets. Svårt att föreställa sig byggnaderna som täckte platserna. Vattenfallen är vackra och lätt ångestframkallande där de försvinner ner i intet. Runt om står namnen på alla offer, utstansade, och på respektive persons födelsedag placerar personalen en ros i vederbörandes namn. Eller gjorde åtminstone när jag var där, 2014. Jag såg några rosor.

Minnesparken för 9/11 i New York City
Minnesparken för elfte september i New York, sommaren 2014

Hålen ligger mitt i en park, som väl i sig är en del av minnesmärket, som är oerhört lugn. Förvånansvärt lugn, med tanke på att den ligger i de nedre delarna av Manhattan. Vilket kanske inte egentligen är värst konstigt men med tanke på hur mycket liv och rörelse och ljud det är i den där stora staden, så kändes det märkligt.

Tjugo år och en dag. Sju år och några veckor. Evigheter och ingenting alls. Och så mycket av hatet finns fortfarande kvar.

Christinas lilla värld

Söndagen den sjätte juni 2016 var vi på Museum of Modern Art i New York. Det var mitt tredje besök i staden och Vians första, som hängde med efter att jag några månader tidigare under en utekväll hade nämnt min lösa plan att snart resa dit igen. Och den där söndagen i juni gick vi på modernt museum.

Som jag minns det började vi dock från helt olika håll. Jag tog hissen upp till översta våningen för att sedan fortsätta neråt. Det var en bra upplevelse. Inte lika mäktig som exempelvis Metropolitan, dock väldigt häftig. Såg Warhol, såg Mondrian, vill säga att vi såg van Goghs Stjärnenatt men saknar bildbevis. Jag kanske blandar ihop tillfällen. Fast den har tydligen varit en del av MoMAs permanenta utställning sedan 1941 så det känns ju rimligt. Såg även något verk av Öjvind Fahlström som jag egentligen inte har någon koll på men det var kul pga svensk.

En halvdag på museet

Jag minns inte riktigt när vi gick till museet, bara att det var under senare delen av dagen. För jag hade inte hunnit gå igenom alla våningar när rösten i högtalaren började ropa om att klockan närmade sig stängningsdag. Så jag skyndade mig igenom några rum, kanske någon våning, till innan stegen styrdes mot hissarna. Och där, i vad som nog får beskrivas som en foajé nära hissarna och trappan, hängde den. Andrew Wyeths Christinas värld.

Ett foto av tavlan Christinas värld, tagen där den hängde på Museum of Modern Art i New York.
Christinas Värld, av Andrew Wyeth, direkt från väggen på MoMA.

En liten bakgrund: Jag har alltid läst serietidningar. Däremot tändes mitt mer seriösa intresse tack vare titlar som Sandman och Preacher. De tillhör fortfarande mina absoluta favoriter. Preacher handlar om en före detta predikant, vid namn Jesse Custer, som ger sig ut på vägarna med sitt skjutgalna ex och en alkoholiserad vampyr. Deras mål är att leta upp och konfrontera Gud, som pga orsaker har övergett himlen. Tidningen använder det övernaturliga, det absurda, och westernformatet för att undersöka USA. Ungefär. Varför tar jag då upp det här?

Jesses mammas värld

Serieförfattaren Garth Ennis sitter vid ett bord och signerar en utgåva av Preacher.
Preachers medskapare Garth Ennis signerar en utåva av Preacher.
© Luigi Novi / Wikimedia Commons

Jo, Jesse hade en gång en mamma som hette Christina. Vid något tillfälle besöker predikanten MoMA och beundrar tavlan. Scenen är kort men minnesvärd, tillräckligt minnesvärd för att jag på väg mot hissen ska haja till.

Jag hade ingen aning om att tavlan hängde där, det var inget jag var ute efter att se under mitt besök där. Den slumpen gör denna lilla upplevelse ännu häftigare. Jag hade kanske inte ens sett den, om det inte vore för att vi gått till museet så sent och jag beslutade mig för att ta hissen ner.

Egentligen passar det kanske inte att beskriva händelsen som en av resans höjdpunkter. Med tanke på hur viktig serietidningen är för mig och hur viktig Christina var för Jesse Custer, så glädjer det mig ändå väldigt mycket att jag snubblade över den på det där sättet.

Informationstext som hängde bredvid tavlan på muséet.
Texten om tavlan som hängde bredvid den.

Att dricka kaffe i New York

Jag vill skriva om kaffe och jag vill skriva om New York. Eftersom det kombinerar två saker jag är väldigt förtjust i så gör jag det på en och samma gång. Vad som följer här kan därmed ses som en liten guide över hur du som svensk hittar gott kaffe i en amerikansk stad av modell större. För det går.

Jag på ett tak i New York, med en kaffemugg i handen och Manhattan i bakgruden och ett stort leende på läpparna.
Jag på ett tak i Brooklyn, med en kaffemugg i handen och Manhattan i bakgrunden och ett stort leende på läpparna.

Den första resan

I den mån jag funderade på det där med kaffe, inför min första resa till New York, så saknades nog förväntningar. Jag hade varit i USA en gång tidigare, dock en annan del av landet, och mitt minne av kaffet från hotellets frukostbuffé var inte positivt. Som bäst var det drickbart men knappast bra. Baserat på vad som brukar sägas om kaffet i norra Amerika så trodde jag nog inte det skulle vara mycket bättre i New York. Fast jag hade tur. Mer eller mindre. Jag kommer till den där mindre delen.

Tre öl i ett kylskåp
Tre Brooklyn Lager i ett kylskåp i New York

Min första resa till New York var med Roger och Hanna. Över nyår 2013/14. Vi hade hyrt en lägenhet i Brooklyn, av vad som visade sig vara en dokumentärfilmare. Tyvärr träffade vi henne aldrig men böcker, planscher och en googlesökning avslöjade hur det låg till. Hon var en bra värd. Hälsade oss välkomna med tre öl från Brooklyn Brewery i kylen och ställde även fram sin franskpress tillsammans med en påse malet kaffe. Mycket trevligt. Det var därifrån jag fyllde mitt dagliga behov av morgonkaffe och utöver den muggen blev det nog inte så många andra. Jag testade Starbucks och gillade det inte. Mycket för att jag vill att mitt kaffe ska smaka kaffe.

Spola fram till sista dag. Det är här den mindre turliga delen spelar in.

Besvikelsen

Vi hade väl packat och hållit på och var nog ganska färdiga att åka med några timmar kvar innan taxin till flygplatsen skulle hämta upp oss (vilket är en helt egen liten historia). Jag bestämde mig för att ta en promenad för mig själv, se kvarteret en sista gång. Gick till en deli för en kopp kaffe. Bestämde mig för att göra kaffet aningen mer drickbart med lite kaffemjölk.Eller half and half, tror jag väl det kallades. Tyvärr fick det motsatt effekt och slutresultatet var något av det vidrigaste jag har druckit. Kastade skiten och fortsatte, tog beslutet att promenera mot en del av Brooklyn vi inte hade brytt oss om under den tid vi var där och upptäckte till min förtjusning och förskräckelse att blott något ynka kvarter från där vi bott fanns ett riktigt kaffeställe. Ett gourmetkafé, ungefär.

Det var en förtjusning eftersom jag fick i mig en bra kopp kaffe efter den där förfärliga upplevelsen bara några minuter tidigare, men en förskräckelse för jag upptäckte det först sista dagen. Sista timmarna. Hade inte haft något emot om det blivit ett stamställe under veckan (plus växel) vi var där.

Det gick bättre sen

Besöken efter det har kaffeintaget generellt sett varit mycket bättre. Färdigmalet och franskpress är visserligen inget någon av de andra värdarna ställt fram, däremot har jag alltid hittat bra ställen att dricka kaffe på. Åtminstone ett av dom var en rejäl överraskning.

Frukost i en liten låda med en take away-mugg av grekiskt stuk bredvid.
Rätt typ av mugg, fel ställe och tillfälle.

Jag tror det var redan inför mitt nästa besök som jag blev tipsad om grekiska ställen. Grekiska diners. Det har definitivt varit det kaffe som känts mest som svenskt kaffe, om jag varit ute på språng. Eller mest som svenskt bryggkaffe, för att vara exakt. Svenskt bryggkaffe på ett genomsnittligt svenskt konditori. Den där typen av kaffe jag är uppväxt med. Det närmaste sådant jag hittat i New York, är på grekiska diners i Brooklyn och Queens.

Det finns mer än en sorts pålitlighet

Det bästa kaffet har nog varit på en schysstare typ av deli någonstans i Brooklyn, tror jag det var. Hösten 2016 hittade jag och Björn till den numera tragiskt insomnade Twin Suns. Det verkar ha hänt innan Corona och traktens sjukt höga hyror kan säkert ha haft med saken att göra. Flera andra favoriter har lagt ner av samma anledning. Twin Sun kändes mer som en hantverks-deli än din vanliga New York-deli. Lite bättre grejer, helt enkelt. Förutom riktigt fräsch frukost (och en helt fantastisk ost- och pimentoröra) hade de norskt kaffe. Perfekt för en skandinav. Det var jättegott.

Del av frukostbord. Kaffe, apelsinjuice, pannkakor och en tallrik med korv, ägg, bacon, skinka och råraka.
Frukost på iHop är både bättre och sämre än du kan tro.

Det sista pålitliga stället, tillika den rejäla överraskningen, var iHop. Ja, det klassiska amerikanska pannkaksstället. Jag och Vian gick dit vid vårt besök på vårkanten 2016. För man måste ju prova. Jag tror ingen av oss älskade det, maten var för söt och för mycket. Vi mådde vi inte jättebra efteråt. Trots detta vi gick tilllbaka för frukost åtmstone två gånger till. Något drog oss. Det var ändå gott och åtminstone för min egen del så hjälpte kaffet oerhört mycket. Det var absolut inte fantastiskt, och helt klart sämre än den grekiska pålitliga varianten, men det var väldigt drickbart. Drickbart och bra. Ibland behövs inte mycket mer.

Jag älskar New York och jag älskar New York lite mer när hon kan ge mig bra kaffe.

Condor är en gammal god nagelbitare i modern kostym

Jag var sugen på något spännande och underhållande och fick för mig att testa Condor. Varit nyfiken ett tag, plus att den fått goda omdömen, så varför inte. Det är alltså TV-serieversionen av Sydney Pollacks klassiska spionthriller Three Days for Condor (med Robert Redford och Max von Sydow). Nu har jag sett hela första säsongen och, jösses jävlar, vilken stilig nagelbitare.

Handlingen följer filmen och ursprungsromanen i åtminstone grova grundläggande grad, samtidigt som den naturligtvis tar sig nödvändiga friheter. Vi följer Joe Tanner (spelad av Jeremy Irons son Max), en analytiker för CIA, som med nöd och även näppe undviker att bli brutalt mördad tillsammans med sina närmaste kollegor, och ger sig på flykt för att försöka förstå vad fan som hände, varför och även förhoppningsvis överleva hela skiten.

Jag är riktigt imponerad av hela upplägget. Dels för att det är en riktigt spännande historia, som behåller tillräckligt mycket av de tidigare versionerna för att kännas som en trogen filmatisering, samtidigt som det är tillräckligt mycket nytt för att överraska. Historien vrider och vänder sig, men aldrig till överdrift. Det är inga twister för twisternas skull, utan mer naturliga avslöjanden utmed vägen.

Och kanske viktigaste av allt, är att karaktärerna får rum att utvecklas. Det är liksom inte nonstop spionthriller/action, vi får gott om tid att lära känna karaktärer och relationer. Förstå motiven och så vidare. Bitvis, speciellt tidigt i säsongen, känns vissa inslag och karaktärer lite väl svartvita, en del av politiken blir aningen övertydlig, men det går över. Det är dessutom en serie med gott om gråzoner, och karaktärer som inte beter sig som enbart hjältar eller skurkar. Gillar du nyanser? Dom finns här.

Förutom Max Irons (som för övrigt är väldigt bra) ser vi bland annat William Hurt, Mira Sorvino och Brendan Fraser. Jag älskar vad framför allt Fraser gör med sin roll, en karaktär som ständigt står i konflikt med sig själv men inte – som man skulle kunna vänta sig – över huruvida han står på rätt sida eller ej. Det är annat bakom. Riktigt intressant och ganska oväntat för den här typen av serie. Utöver det var det nog Kristin Hager, som spelar frun till Joe Tanners bästa vän, den skådespelare som stack ut mest för mig.

Jag ska inte påstå att Condor är den bästa TV-serien någonsin eller så, för det är den inte. Däremot snackar vi om en oerhört jävla kompetent thriller som jag helhjärtat rekommenderar.

Första säsongen är 10 avsnitt lång. Finns i Sverige på Viaplay och C More. Säsong två är på gång.

Walid Raad på Moderna Muséet

I torsdags fick jag, lite sådär i elfte timmen, möjlighet att gå på vernissage på Moderna Muséet i Stockholm. Konstnären var okänd för mig men lät tillräckligt intressant för att jag skulle acceptera tillfället. Jag blev inte besviken.

BIld på konstnären Walid Raad, hållandes vad som ser ut som en tavla eller möjligtvis plakett.
Baserat på foto av swedennewyork,
publicerat under Creative Commons.

Walid Raad är en libanesisk, New York-baserad, konstnär som använder sig av en mängd olika tekniker. Personen som introducerade utställningen pratade bland annat om hur Raads utgångspunkt är att skildra verkligheten men om verkligheten inte stämmer överrens med hans vision, då har han ingenting emot att hitta på. Ungefär så. Det innebär att du aldrig riktigt kan vara säker på vad som är fakta och vad som är fiktion.

Jag älskar det här. Att blanda verkligheten med fantasi, att skildra vår värld med icke-naturliga inslag, är en typ av koncept som jag älskar mer än mycket annat. Och Raad gör det så jävla bra.

Ett gäng tavlor på en vägg.

Han målar upp en historia kring några tavlor i Moderna Muséets källare om jag först tog för helt sann. Han har fotografier med tillhörande historier som låter absolut möjliga men antagligen, troligen, gissningvis innehåller en hel del påhitt. Mest fascinerande blir det när han skildrar en serie objekt med en text som egentligen är alldeles uppenbart påhittad, eftersom det handlar om mystik och övernaturligheter, men eftersom jag redan befann mig i en ocean av tvivel hann jag tvivla även här. De andra historierna kunde vara sanna, så varför inte denna?

Inramat blad ur anteckningsblock, med ett litet fotografi och flera anteckningar runtomkring.

Konst som göra sådana danser i mitt huvud är den bästa konsten.

I utställningen ingång även en performance-del som tyvärr inte visades upp på vernissaget, men som tydligen ska framföras några gånger under våren. Jag misstänker att den kommer vara förbaskat sevärd.

Till minne av en liten katt

När Maja kom till mina föräldrar, det är väl tio år sedan om inte mer, var hon såväl liten som skygg, och inget av det förändrades nämnvärt med tiden. Hon förblev liten. Hon förblev skygg. Eller, för att vara mer exakt, hon förblev skygg fram till en punkt. Ett specifikt tillfälle i livet.

Närbild på katten Maja

Se, den enda Maja närmade sig frivilligt genom åren, var min mamma. Hon sprang om jag försökte klappa henne. Hon var ganska duktig på att riva pappa. Men mamma var en annan sak. Inte så att Maja alltid gosade upp sig mot henne. Det kunde ske om mina föräldrar satt vid köksbordet och spelade kort, till exempel. Annars var kattens givna plats på mammas mage, när mamma satt i sin fåtölj framför TV:n. Kanske på mamma i sängen om natten. Oavsett så var det mamma som gällde.

Vad som hände sen? Cancern hände.

Mamma hade varit sjuk ganska länge. Levt med diagnosen i två och ett halvt år men innan dess? Vem vet. Hösten 2016 visste vi däremot att läkarna inte kunde göra mer. Det var inte längre en fråga om, utan när, och vi hoppas på några månader. Hon hade lovat mig till vintern. En fredag (kanske en lördag? Torsdag? Men i mitt huvud var det en fredag) i mitten av oktober åkte hon in till sjukhuset. Hoppades får komma hem innan helgen. Var övertygad om att få komma hem. Men på onsdag får jag samtalet, på jobbet i Stockholm, att det är bäst jag åker ner. Det skulle inte bli någon vinter. Som bäst handlade det om dagar. Jag tog nattåget ner, var framme torsdag morgon, och bestämde mig för att vila några timmar hos pappa innan vi åkte till sjukhuset. Redan då hade Maja slagit om.

För det här här inlägget ska ju handla om katten. Jag kom hem till mina föräldrars lägenhet den där förmiddagen och världens goaste, mest kelsjuka, katt sprang fram till mig. Det försvann inte.

Mamma höll ut i tre dagar till men Maja ändrade aldrig inställning igen. Jag brukade sitta i det som var mammas fåtölj och lika säkert som när hon satt i den kunde jag räkna med att Maja la sig på min mage.

Likaså ändrade katten attityd till pappa. Han skulle sitta i soffan, med en filt i knäet, och hon skulle ligga på den. Hon var väldigt kräsen när det gällde mat. Maja hade fortfarande attityd, inget snack om saken, det var bara en annan sorts attityd.

Katten Maja ligger ihoprullad och sover

Det var inte heller något snack om vem som bestämde.

Den sista tiden, när pappa fortfarande bodde hemma men inte kände han kunde ta hand om en katt längre, då bodde hon hos min storasyster. Slutade aldrig vara lika kelsjuk, knäpp och speciell.

Och sedan i torsdags finns inte Maja längre.

Historien om hur det gick till när jag fick se Roxette

Eva Rinaldi [CC BY-SA 2.0], via Wikimedia Commons

1991 var Roxette ute på sin Joyride-turné och jag vann en biljett till en av deras spelningar på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Minns inte var jag vann biljetten. Kan ha varit en kvällsblaska, men heller inte helt osannolikt att tidningen Okej låg bakom tävlingen. Jag vann en del från Okej när det begav sig. Ett par LP-skivor. En liten låda med merch för Airheads, en film som jag fortfarande efter alla dessa år inte har sett. Vilket kanske är lika bra, den har ju inte precis höga procent på Rotten Tomatoes. Men jag avviker från ämnet!

Jag vann alltså biljetten till en spelning i Stockholm. Tyvärr bodde jag vid den tiden mitt ute i de mörkaste av småländska skogar. Tyvärr var jag, vid en ringa ålder av blott tretton, alldeles för rädd och osäker för att åka iväg till huvudstaden alldeles själv. Mina föräldrar erbjöd sig att köpa flygbiljett men jag var även flygrädd. Ung, osäker och flygrädd. Så det blev inget och jag ångrade mig bittert, åtminstone en stund. Tre år senare fick jag en ny chans, helt utan flygtvång.

1994 åkte Roxette världen runt med Crash! Boom! Bang! och ett av stoppen var Sannarpshallen i Halmstad, på benäget bilavstånd från den småstad vi då bodde i. Mina föräldrar körde mig till konserten, väntade utanför i bilen eller kanske körde de runt en stund. De älskade verkligen att köra runt. Gärna på småvägar, om sådana fanns tillgängliga.

Hur som helst.

Den trettonde september 1994 (jag har kollat upp datumet på webben) fick jag alltså äntligen se Roxette live. Brainpool var förband. Jag minns inte så mycket av kvällen, mer än ungefär hur lokalen såg ut och att jag köpte en turnétröja. Och att jag älskade konsterten. Jag minns inte mycket mer än känslan av att det var en bra kväll.

Det var första och enda gången jag såg Roxette spela live. Jag önskar det hade blivit fler, givetvis, fast ska man ha sett Roxette vid ett enda tillfälle så känns Halmstad som helt rätt plats.

Jag hamnade på Sjöhistoriska för konsert till slut, tack vare Kent. Året var 2012 och det är en historia för en annan dag.

Marie Fredriksson, 1958 – 2019

Jørund F Pedersen [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons

Look Sharp! var min första skiva med Roxette och 30 år senare finns samma vinyl fortfarande kvar i min ägo. Med anledning av att Marie Fredrikssons bortgång lyssnade jag på plattan igår (dock via streaming) och om musik vore blod är det här vad som hade flutit i mina ådror.

Jag hade varit förtjust i andra artister tidigare men egentligen började allt med Roxette. Deras inverkan, hur stor och viktig del av mitt liv de var, går inte att överskatta. Jag lyssnar sällan på dom nu och min musiksmak har vuxit sig långt mycket bredare men min kärlek till popmusiken, till det som med på ytan enkla medel träffar mig i hjärtat hårdare och mer direkt än någonting annat, det föddes här.

Det är sant att Marie inte skrev mycket till Roxette, texterna och musiken var till största delen Per Gessles hantverk. Men om han var hjärnan bakom bandet så var hon hjärtat och själen.

Det är också sant att jag skriver mer om Roxette än Maries solokarriär. Det beror mest på att jag aldrig riktigt fastnade för den delen. Låtarna var ofta lite för lugna för mig, som framför allt tilltalades (och fortfarande tilltalas mer) av musik med aningen högre tempo. Det betyder inte att jag är döv för hur bra hon var på egen hand. Det betyder inte att Maries talang som låtskrivare eller sångerska någonsin går att bortse från.

Talangen, hjärtat, själen. Marie Fredriksson är död och likt popmusiken jag redan nämnt är det en förlust som känns, rakt in i hjärtat.

Löjlig optimism

AP Wirephoto [Public domain]

I know I drive some people crazy with what seems to be ridiculous optimism, but it has always worked out for me.

Jim Henson

Jag brukade bära min obotliga optimism med stolthet. Det var ganska många år sedan nu och kanske grundade den sig i någonting negativt. Vemodet, den dåliga självkänslan, allt det där trista, och sedan den obotliga optimismen som klev upp i ett försök att stävja mörkret. Kanske. Troligen.

Det fungerade i några år men så tog vemodet över. Optimismen trycktes ned. När humöret blev bättre, när vardagen blev stabil och något att känna sig nöjd med, att vara trygg i, lämnade jag optimismen där nere. Den försvann aldrig men jag valde att avfärda den som någonting… orealistiskt. Överdrivet. Det blev en grej att skämta om. När skitåret 2016 hände, med en jävlig samtid i allmänhet och mammas död i synnerhet, då sjönk jag hårt, men humorn blev en livlina. Att skämta om skiten, med där gamla optimismen som ett slags språngbräda, blev med tiden något jag uppriktigt uppskattade att göra. Det är en paradox men i nedvärderingen stärkte jag mig själv. Sedan hände något.

Allt förändrades tack vare utbildningen. Jag behövde inte ens påbörja den. Behövde inte ens komma in. Men att söka, att begära tjänstledigt, var tillräckligt för att trigga igång välmåendet i mig. Så rätt kändes det att styra om livet. Plötsligt blev det dessutom ointressant att skämta om mig själv på ett nedvärderande sätt. Det var inte ens ett medvetet val. Det kom naturligt, jag bara slutade.

Och så är optimismen tillbaka. Inte obotlig och överdriven som i min ungdoms dagar, men den finns likväl där, obeveklig och självklar. Vilket för mig tillbaka till inläggets inledning. Till Jim Hensons citat. Han, Mupparnas skapare, är en av mina stora idoler och förebilder. Det beror inte till en obetydlig del på hans inställning till livet, sina medmänniskor, och de han skapade ihop med. Världen skulle vara otroligt mycket bättre om fler människor kunde vara bara lite mer som Jim Henson.

I morse dök ett minne upp på Facebook. Det är nu två år sedan jag senast var i New York med en Björn och vi (bland mycket annat) besökte Jim Henson-utställningenMuseum of the Moving Image i Queens. Det var underbart. Jag har sedan lite för lång tid tillbaka ett utkast liggande, som beskriver besöket. Det är dags att putsa till och lägga upp det.

Historien om min telefon och den lealösa kontakten

Min telefon, med det i texten omnämnda uttaget vänt mot kameran, på ett bord.


För en tid sedan, säkert ett halvår om inte mer, slutade snabbladdningen i min telefon att fungera. Googlade på vad som visade sig vara ett ganska vanligt problem. Jaha, ja, tänkte jag och accepterade, det gick ju ändå att ladda. Sedan gick det en tid till och något verkade ha lossnat. Kontakten föll allt lättare ut ur telefonen. Det gick förstås fortfarande att ladda men krävdes allt mer (av såväl arbete som frustration) för att hålla den på plats. Jag insåg att det var dags att lämna in telefonen. Med två års garanti kändes det inte som ett problem.

Men jag hade varit tvungen att skicka in min telefon, vilket innebär att jag själv behövt ragga runt bland vänner efter lånefon. Min nya plan blev istället att skjuta upp inskickandet till när telefonen var obrukbar.

Jag tog till Google igen. Bara för att se vad det egentligen kunde bero på. Hittade något om ludd, av alla jäkla grejer. Damm och ludd från fickor. Letade fram en nål. Började rensa. En massa ludd kom ut. Testade. Kontakten satt som den skulle igen. Jag kände mig nöjd. Jag menar, att snabbladdningen försvann, det verkade bero på annat. Även om min modell ska ha bra vattenskydd verkar snabbladdningen försvunnit för flera andra efter kontakt med nämnda vätska. Så jag accepterade återigen. Men ett par dagar senare fick jag ändå för mig att ta fram den där nålen igen, och lyckades rensa ur ännu mera ludd. Allt som allt var det verkligen en imponerande mängd ludd och damm som gömts sig i det där lilla utrymmet.
Börjar fundera på om min telefon är släkt med strumptjuven i tvättmaskinen.

Och nu? Nu sitter sladdhelvetet precis som det ska och snabbladdningen är äntligen igång igen, efter många månaders frånvaro. Så kan det gå när haspjäveln slitit sig loss.

Historiens sensmoral? Fan vet. Acceptera inte dumheter i onödan, kanske. Låter väl rätt rimligt?

Slutet gott, och så vidare.