Historien om min telefon och den lealösa kontakten

Min telefon, med det i texten omnämnda uttaget vänt mot kameran, på ett bord.
För en tid sedan, säkert ett halvår om inte mer, slutade snabbladdningen i min telefon att fungera. Googlade på vad som visade sig vara ett ganska vanligt problem. Jaha, ja, tänkte jag och accepterade, det gick ju ändå att ladda. Sedan gick det en tid till och något verkade ha lossnat. Kontakten föll allt lättare ut ur telefonen. Det gick förstås fortfarande att ladda men krävdes allt mer (av såväl arbete som frustration) för att hålla den på plats. Jag insåg att det var dags att lämna in telefonen. Med två års garanti kändes det inte som ett problem.

Men jag hade varit tvungen att skicka in min telefon, vilket innebär att jag själv behövt ragga runt bland vänner efter lånefon. Min nya plan blev istället att skjuta upp inskickandet till när telefonen var obrukbar.

Jag tog till Google igen. Bara för att se vad det egentligen kunde bero på. Hittade något om ludd, av alla jäkla grejer. Damm och ludd från fickor. Letade fram en nål. Började rensa. En massa ludd kom ut. Testade. Kontakten satt som den skulle igen. Jag kände mig nöjd. Jag menar, att snabbladdningen försvann, det verkade bero på annat. Även om min modell ska ha bra vattenskydd verkar snabbladdningen försvunnit för flera andra efter kontakt med nämnda vätska. Så jag accepterade återigen. Men ett par dagar senare fick jag ändå för mig att ta fram den där nålen igen, och lyckades rensa ur ännu mera ludd. Allt som allt var det verkligen en imponerande mängd ludd och damm som gömts sig i det där lilla utrymmet.
Börjar fundera på om min telefon är släkt med strumptjuven i tvättmaskinen.

Och nu? Nu sitter sladdhelvetet precis som det ska och snabbladdningen är äntligen igång igen, efter många månaders frånvaro. Så kan det gå när haspjäveln slitit sig loss.

Historiens sensmoral? Fan vet. Acceptera inte dumheter i onödan, kanske. Låter väl rätt rimligt?

Slutet gott, och så vidare.

Jag kom att tänka på Freddie Wadling

Såg Freddie Wadling och Olle Ljungström live för första gången samma sommar, på Gröna Lunds lilla scen. Olika tillfällen. Och mot slutet av den sommaren delade båda kväll på Mosebacke. Det var en bra kväll.

Olle betydde mer för mig eftersom, ja, han var ju Olle och hade betytt mycket för mig under en väldigt lång tid. Wadling var mer av en uppenbarelse. Jag visste förstås att han var bra. Jävligt bra. Hade älskat rösten sedan den där svenska skivan med Fläskkvartetten. Den där han gör en duett med Nina Persson.

Men exakt ur jävla bra han var, vilken satans kontroll över sin röst han hade, insåg jag inte förrän den där kvällen på Grönan. När han rev av Radioheads Creep. När jag insåg att det där bräckliga i hans röst i första versen, inte bara var ett resultat av hans bräckliga kropp. Av att han såg tjugo år äldre ut än han var. När han nådde refrängen och välte mig med en kraftfull röst som vida översteg bräckligheten. Som knappast kan ha rymt en vanlig mänsklig kropp. När jag började lyssna på rösten. Jag hade ingen särskild relation till låten innan dess men nu är det konstant en av mina allra bästa konsertupplevelser.

Den där jävla rösten.

Och tänka sig att båda Freddie och Olle lyckades gå bort samma sommar, med inte ens en ynka månads mellanrum.

Mer om detta kaos

För att knyta an till gårdagens inlägg så funderar jag på om det vore bättre med en nystart, istället för att bygga vidare på vad som har varit.

Jag må ha skrivit i det här och liknande format sedan 90-talets mitt ungefär, men utöver det så har namnet ”Organiserat kaos” hängt med i femton år eller så. Jag är inte helt säker men 2004 känns som en rimlig siffra. Skulle kunna vara så tidigt som 2001 och jag vet att den fanns 2006. Således känns 2004 oerhört rimligt.

Hur som helst.

Den här versionen av bloggen började i sin tur som en nystart. Säkert en i raden av försök att komma igång igen efter en tids lättja och skrivkramp. Det här var fem år sedan. Fem år! Det har hänt lite sedan dess, med betoning på lite. Endast 20 publicerade inlägg (inklusive detta). 2015 och 2016 gapar tomma.

Så frågan är om jag borde börja om. Från noll. Under samma namn (jag är fortfarande vansinnigt stolt över domännamnet) eller någonting nytt. Kanske en kompanjon till mina studier. Att sätta sig i skolbänken efter tjugo år eller så, för att helt byta bana, är trots allt i sig en ganska hygglig nystart.

Å andra sidan gillar jag min lilla resedagbok här. Jag har rest flera gånger sedan dess men av någon anledning är det bara soloresan till New York 2014 som förärades med ett nedtecknande. Tyvärr.

Jag kan verkligen vara väldigt ojämn.

Äh, det ger sig med tiden. Det viktigaste är förstås att jag får ur mig någonting. Var, hur och under vilken titel är ändå ganska sekundärt.

Min relation till skrivandet

Det var i runda slängar ett tjugotal år sen sist men nu är jag tillbaka i skolbänken. Utbildningen heter webbkommunikatör (med inriktning mot sociala medier) och en av våra allra första uppgifter var att skriva om vår relation till skrivandet. Vad jag lämnade in såg ut ungefär som följer.

Minns i förskolan, hur jag skrev en historia i någon slags primitiv bokform (vi häftade ihop ett gäng A4-ark), och sedan har jag egentligen aldrig slutat hålla på. Formerna har ändrats och varierats men orden har alltid varit med mig. Det är en livslång relation.

Typ av texter

Som ung var det mestadels dikter och noveller, eller utkast till noveller. Många idéer samlades på hög. Med åren började jag skriva av mig på nätet. Först i dagboksformat, på sedan länge döda tjänster, sedan egen hemsida. Vilket blev till blogg. Därefter därefter forum och sedan sociala medier. Jag skulle tro att de senaste tio åren (plus växel) har inlägg i sociala medier ändå varit mitt främsta uttrycksmedel.

Under nästan tio års tid frilansade jag också som filmskribent för MovieZine. Främst recensioner, men även krönikor och andra typer av journalistiska texter.

Innan MovieZine skrev jag även för en filmblogg i ett par år, och innan dess jobbade jag ett tag redaktionellt för en kortlivad filmsida med stora ambitioner.

Så, jo, att skriva om film har också legat mig väldigt varmt om det gamla hjärtat.

Min erfarenhet av sociala medier

Lång och bitvis intensiv, på hobbynivå. Jag har ofta varit tidig med att testa nya tjänster, tycker om formaten, och att använda exempelvis Twitters begränsningar till kreativa fördelar. Det är dessutom sociala medier som tagit klivet över till social verklighet, då en stor del av min nuvarande bekantskapskrets har sin grund i sociala medier. Att jag sökt mig till den här utbildningen, att jag vill jobba med det här, beror också mycket på människor som jag lärt känna genom åren, som på något sätt arbetar med sociala medier.

Och så skrivandet. Det är den stora orsaken.

Vad jag vill förbättra

Kanske framför allt att skriva mer fokuserat. Jag har en tendens att sväva ut, använda fler ord än vad som många gånger är nödvändigt, och jag ser fram emot lära mig skriva sparsamt och med tydligare riktning. Slipa till mig, så att säga, och helt enkelt utvecklas överlag. Jag älskar att utvecklas.

Helgen, vecka 20

Från Pexels.com kommer en bild som ganska korrekt beskriver min helg.

Jag hade definitiva lösa planer på att promenera en hel del i helgen. Jag och kameran. Det gick väl inte skitbra med den saken, om vi ska vara helt ärliga, du och jag. Nöjde mig mestadels med ett flertal behagliga stunder på balkongen. Nionde vägningen med högst acceptabel utsikt. Utmärkta tider för den tillvaron.

Var för all del ute, iväg, och handlade i går kväll. Någonting att äta, ingenting att dricka, tänkte nöja mig med vattnet i kranen. Vatten är gott. Hade för all del också planer på att minska utbudet i min fortfarande hyfsat stora samling öl här hemma. Men det gick som med promenadtänket. I särskilt långt alls.

Men jag har ställt in en öl av det finare slaget i kylskåpet nu, en Beer Geek Vanilla Maple Shake från danska Mikkeller, som jag köpte med mig från New York i höstas. Tror det var i höstas? Är ganska säker på att det var i höstas. Jag har en tendens att köpa på mig öl och inte dricka dom. Jag dricker verkligen väldigt lite alkohol, framför allt hemma, trots att intresset för öl är stort och trots att jag emellanåt köper på mig nya roliga sorter. Som tur är köper jag oftast på mig sådant som går att lagra, och en hel del har köpts med det i åtanke, fast långt ifrån allt. Så jag borde ju bli bättre på att beta av den där samlingen. Som trots allt är hyfsat stor. Det är därför jag ställde in just Vanilla Maple Shaken i kylen. Den är av det lite starkare och dyrare slaget, kanske aningen svårare att få tag på, och således precis den typ av öl som jag tenderar låta ligga alldeles för länge. De här dryckerna är ändå gjorda för att njutas av och det känns ohyfsat att låta för många ligga för länge. Då är det ingen som njuter av dom. Onödigt.

Det blir en promenad, en liten, för jag måste fylla på månadskortet. Det gick ut i fredags och jag har ingen lust att promenera de femton kilometrarna till jobbet. Måste stiga upp för jäkla tidigt som det är.

En promenad, en skitfin söndagsöl, och ett avsnitt av någon TV-serie. Det blir en bra avslutning på vecka 20.

Om att ganska sent komma på mycket bättre tankar

När det var dags för mig att välja väg på gymnasiet, hade mitt intresse för teater redan börjat slå rot. Var detta intresse kom ifrån är fortfarande oklart men det var tillräckligt starkt för att estetisk linje med teaterinriktning skulle stå högst önskelistan. Tyvärr stannade det vid önskningar, ty jag bodde i Ljungby och närmaste gymnasie med teater låg i Växjö, och jag var då såpass rädd av mig att en flytt eller ens pendlingstid på typ tre kvart kändes som ett möjligt alternativ. Musik och teckning, de estetiska inriktningar som fanns i Ljungby, var inget för mig. Trodde jag.

Jag har alltid gillat att rita. Teckna, klottra, fåna mig med penna och papper. Alltid lekfullt och aldrig med någon form av varaktighet i åtanke. Förra året, efter att mamma hade gått bort, pratade min yngsta systerdotter om när jag fortfarande bodde i Växjö och bodde i samma hus som dom, om hur hon vid besök hos mig såg teckningarna, såg hur mycket jag ritade och klottrade, och kopplade ihop med mig.

Uppenbarligen mycket mer än jag gjorde.

Vilket, förstås och föga förvånande, fått mig att fundera. Jag har för all del den senaste tid, eller kanske de senaste få åren, funderat allt mer. Köpt på mig utrustning, pennor och penslar och färger och block, för att göra det mer seriöst, bli bättre, hitta varaktigheten. Och det är bra, det är aldrig för sent att börja, men likväl dyker frågan nu, precis just ikväll, upp i skallen.

Varför i helvete tänkte jag inte på det här när det var dags för mitt gymnasieval?

Jag trodde inte på mig själv, och mitt bitvis enkelspåriga sätt att tänka gjorde det antagligen ännu svårare efter att teatern försvunnit (från mitt huvud) som giltigt alternativ. Då blev det samhällskunskapen (med inriktning mot samhällskunskap) som väl var okej men egentligen inte passade mig alls.

Och här är vi nu, mer än tjugo år senare, inte ens två månader till min fyrtioende födelsedag, med hjärtat full av ånger. Onödig ånger, för det går aldrig att vrida klockan tillbaka.

Men visst fan finns det några val jag skulle göra annorlunda, om så vore möjligt.

Nåväl.

Det är åtminstone aldrig för sent att börja.

Måndag

Ett möte med läkare, ett möte som gav oväntat lite på grund av missförstånd i kommunikationen någonstans. Promenad på stan, det blir så ibland. Provade cold brew-kaffe för första gången och troligtvis sista. Suttit ute i det fria och tittat på Elementary. Jag häpnar fortfarande över hur mycket mer vi kan göra med dagens mobiltelefoner, även de i lägre prissegment, jämfört med min första stationära dator. Det var en windowsburk, köpt begagnad för 8000 kronor sensommaren/hösten 1998. Tror nog att jag fortfarande har filer kvar från den, på någon gammal backupskiva. Nästa år är det alltså tjugo år sedan jag skaffade min första dator. Jösses. Tiden, den tiden, och så vidare.

Recension av en oberoende liten science fiction-historia som gjuter starkt hopp om svensk genrefilms framtid

Att svensk film inte är känd för sin science fiction har förstås flera orsaker, t ex  filminstitutets traditionsenliga ovilja att ge pengar till projekt som tänker utanför den berömda lådan, och att science fiction brukar betyda specialeffekter vilket brukar betyda högre budget. Men det finns sätt att komma undan det.

Bieffekterna, känd under Origin i mer engelskspråkiga delar av världen, tar ett blad ur boken från andra oberoende lågbudgetproduktioner. Det vill säga att utgå från en i grunden väldigt science fiction-vänlig idé men presentera den på ett sätt som kräver ganska lite när det gäller specialeffekter.

I Bieffekterna följer vi tre forskarstudenter, och deras handledare, som försöker sakta ner åldrandet i kroppen celler. Ett oväntat genombrott och ett cancerbesked får dem att kasta säkerheten åt sidan och ta genvägar till vad de hoppas är en fungerande lösning. Ända tills biverkningar uppstår. Och även om de först verkar vara av ett positivt slag, blir det snart uppenbart att om de inte lyckas vända på utvecklingen väntar ett olyckligt slut.

Science fiction-elementen består dels i själva forskningen, och genombrottet, dels i de bieffekter som uppstår. Utan att gå in på detaljer är det effekter som inte kräver speciellt mycket specialeffekter. Desto mer fokus tillåts åt karaktärerna, deras relationer, och dramat som uppstår bland starka känslor.

Och jag gillar det. Karaktärerna känns trovärdiga, med mänskliga fel och brister, och bärs upp av duktiga skådespelare som jag för all del stött på innan, i produktioner som Wallander, Johan Falk och så vidare, vilket inte nödvändigtvis gjort att jag lagt dem på minnet. Det är många gästande ansikten som far förbi i direkt till video-deckare. Men ingen skam åt skådespelarna, för de är duktiga. Extra svag är jag för Emilia Hansson – hon gör den fatalt ambitiösa Julia – den skarpaste delen av en liten och engagerad ensemble som levererar en till största delen stabil dialog.

Bakom Bieffekterna ligger duon Andreas Climent och André Hedetoft. Det här är deras långfilmsdebut efter ett par hyllade kortfilmer (däribland Logan, och då menar jag inte den amerikanska storfilmen som delar dess titel, utan en skön liten tidigare historia vars titel onekligen för tankarna till samma humörhandikappade marvelmutant). Det är en riktigt bra debut, som hittar inspiration i en viss typ av (tidigare nämnd) modern science fiction, på ett fräscht sätt. Undviker stöld och rena upprepningar, undviker att fastna i gamla klichémönstrade hjulspår.

Vilket inte nödvändigtvis innebär att vi snackar om årets bästa film, här, jag vill inte öka förväntningarna till någon slags orimlig nivå. Däremot är det en riktigt snygg liten science fiction-thriller, med kul idéer och väldigt få tydliga brister, det är början på en oerhört lovande svensk långfilmskarriär, och det är i allra högsta grad en film som är värd 93 minuter av din gissningsvis ganska dyrbara tid.

Betyg: 4 ambitiösa forskarstudenter av 5 möjliga.

Kaffe, pornografi och de sista skälvande (eller egentligen ganska lugna) timmarna i New York

Det är nu en vecka sedan jag kom hem från min resa och har fortfarande ett inlägg kvar att skriva (hemma är uppenbarligen inte nyttigt för min kreativitet och det logiska slutsatsen är att jag borde vara på resande fot nästan hela tiden). Minst ett, för det går alltid att utveckla och alltid är det något som jag har glömt, men för tillfället litar jag på att ni lever i spänd förväntan över vad som hände den där sista dagen i New York. För även om jag inte skulle tillbringa någon mer natt där, gick inte mitt flyg förrän närmare halv tio på måndagskvällen. Vilket trots allt gav mig några timmar till på plats. Låt oss se om jag minns dom.

Måndagen den tjugofemte augusti tjugohundrafjorton började med att jag packade färdigt så mycket som möjligt och i övrigt gjorde mitt hyrda rum färdigt för avresa. Ja, min avresa då, jag litar på att rummet står kvar där det stod i måndags kväll. Efter det begav jag mig mot Manhattan och de två sista målen som skulle hinnas med. Det första var kaffe.

The New Pornographers är en kanadenisk popgrupp tillika en av mina stora musikaliska favoriter.  Tidigare i somras fick jag reda på att de skulle sälja ett eget kaffe i samarbete med en mindre amerikansk kaffekedja vid namn Intelligentsia, och att denna kedja hade ett par butiker i New York, och att det kaffet även skulle säljas i ett paket med kaffemugg och tygkasse. Detta paket gick att förebeställa på nätet men eftersom jag skulle vara i USA samma dag som det släpptes (just denna måndag) tänkte jag lika bra att vänta. Slippa frakten. Plus roligare att köpa på plats.

Således var mitt första mål för dagen Intelligentsias första butik och fick tji. Såg kaffet men inget annat och gick därför vidare. promenerade över halva Manhattan, mot High Line, den före detta upphöjda järnvägen som sedermera blivit tjusigt turistmål, där kaffekedjans andra ställe skulle finnas. Halvvägs dit, och i lunchrusningen, hittar jag frukost, en bagel med bacon- och cheddarmjukost. Smaskens. Kommer fram till High Lines ena ände och börjar vandra.

En vägg
En liten del av High Line

Vi var här vid nyår, vandrade utmed hela, och jag hade väntat mig att det skulle vara häftigare, vackrare, nu, med grönskan och så vidare. Inte direkt. Växterna kändes lite för tråkigare och aningen övervuxet. Det kanke blev bättre sen men jag var tvungen att avvika halvvägs, för att nå mitt kaffeställe. Hittade det och upptäckte till min besvikelse att inte heller dom hade hade hela paketet (visade sig att det bara såldes över disk i kaffekedjans hemstad Chicago). Vägdes upp något av en komplimang för mitt skägg, och en god kopp kaffe. Vidare till mitt nästa, och sista, mål. En bar. En av de jag var inställd på att besöka. McSorley’s Old Ale House  har hela 160 år nacken och är därmed det äldsta ölstället i New York. De serverar endast två öl, båda på fat, en mörk och en ljus. Den ljusa är en ale och den mörka en porter, och båda var väldigt goda utan att för den sakens skull sticka ut nämnvärt. Bara jävligt stabil, god, öl. Pratade lite med bartendern. Jag tror han har jobbat där i en 35-40 år. Skön snubbe, hur som helst.
Och med det promenerade jag till närmaste tunnelbana, åkte tillbaka till Queens, träffade min värd för första gången, pratade lite med henne, packade ihop mitt sista, vilade några minuter, köpte vatten av en snubbe på gatan, fick två flaskor eftersom han fick alla mina mynt som jag ändå inte hade haft någon nytta av i Sverige, åkte till flygplatsen. Spenderade en stund på fel terminal. Åt en god korv. Tog mig till rätt terminal. Handlade i taxfreen. Hittade en bar och tack vare den blev min sista öl på amerikansk mark en Brooklyn Brown Ale på fat, trevligt. Gick på flyget. Flög. Fick rejäl magknip (kan det ha varit flygplansmaten?). Landade. Då var det tisdag runt lunch, svensk tid. Tog mitt bagage. Upptäckte att jag blivit bestulen rätt ut ur mitt inchechade bagage (mer om det i ett senare inlägg, kanske). Ägnade en fyra timmar eller så åt att först hitta rätt ställe att anmäla på och sedan göra anmälan och därefter hitta busshållplatsen som skulle ta mig därifrån. Åkte buss, pendeltåg, buss igen. Kom hem. Däckade i sängen. Vaknade sent på kvällen och var nog vaken en liten stund, åt gissningsvis något, somnade igen och sov till långt in på onsdagens eftermiddag. Sov inte utan uppehåll men de gånger jag väl vaknade till liv var det utan energi att göra annat än ligga kvar och somna om. På kvällen? Gick jag ganska säkert utan en runda, antagligen för att fixa mat, och jag tror det kan ha blivit sushi, men ärligt talat, vid det här laget hade jag lämnat New York för länge sedan och gissningsvis även ert intresse. Så vi sätter väl punkt, för en stund. Om jag har beställt The New Pornographers-paketet på nätet nu? Nej, det hann säljas slut innan jag fick tummen ur ändalyktan. Attans pannkaka, och så vidare.

Sista natten i New York

Jag har tillbringat så mycket tid här med att ta mig från plats till plats, med att åka buss och tunnelbana, med att promenera, med att gå och åka mer eller mindre fel, att det känns som om jag knappt fått någonting gjort. Och visst, det finns saker jag inte hunnit med, missat, med mera, men när jag listar vad som faktiskt gjorts är det fan inte kattskit. Om en säger. Som igår.

Lång byggnad

Igår vaknade jag sent och kom iväg mycket senare. Jag var trött, det var söndag, jag förtjänade vila. Gav mig till slut av mot en serietidningsbutik på Manhattan. Hittade lite kul. Gick förbi Empire State Building och imponerades av dess storlek. Stannade på marken eftersom jag inte riktigt hade intresse nog att lägga ut tiden eller pengarna på att ta mig till upp. Gick förbi en pakistansk parad. Därefter vidare till Brooklyn där man plan var att kolla in något som kallas Smorgasburg, som jag av någon anledning fått för mig skulle vara en stor loppmarknad. Det var det inte. Smorgasburget huserar (förstås) i Williamsburg, nära vattnet, precis vid Brooklyn Bridge Park, som visade sig vara en riktigt mysig miljö, och handlar inFar, en annan man kunde faktiskt få upp min kokosnötte om loppor utan om mat. Ungefär som den där årliga matgrejen i Kungsträdgården i Stockholm, fast oftare och häftigare. Vid ett ställe sålde de kokosvatten direkt från nöten. Högst bokstavligt. Vi, kunderna, beställde och sedan stod en snubbe bredvid som med en stor jäkla matchete hög i kokosnöten till det blev tillräckligt med hål för ett sugrör. När nöten tömts kunde man få den hackad i två delar för att kunna äta köttet. Skitbra.

 

Jag gick vidare. Hade ett mål som inte var helt lätt ta sig till. Åkte lite buss. Hamnade oväntat vid ett krigsmomument som var häftigt i en park. Många schyssta parker i New York.

Därefter Barcade, en bar i någon slags mindre före detta lagerlokal, den känslan i alla fall, men massa gamla arkadspel. Lysande idé.

Därefter hem. Men bara tillfälligt, ty klockan hade inte ens hunnit bli fruktansvärt sen. Jag skulle bara hem och byta om, tvätta av mig, ladda telefonen, koppla av, innan det var dags att gå ut igen, att bege mig mot den sena showen på klassiska Comedy Cellar (en sådan där klubb där en massa kända komiker har stått och sagt roliga saker). Jag hade tänkt välja en tidigare show men var för sen med att reservera. Vilket jag i efterhand är förbaskat glad för.

Showen var kul. Lite roligare för varje komiker (och nej, det beror inte på att jag drack en massa alkohol under kvällen) som körde sin stand up-rutin. När sista utannonserade komiker var klar gick Dave Atell . Och lockade ganska snart till sig Jeff Ross. Jag har väldigt dålig koll på dessa herrar men förstod att de är något mer välkända än övriga under kvällen. Eftersom vi var sista publiken för kvällen kunde fortsätta ungefär så länge de kände för det. De jävlades med varandra, de tog upp folk ur publiken och roastade, de höll på i säkert en timme (om inte mer, det kan mycket väl ha varit mer, det måste nästan ha varit mer) över tiden med att fjanta och tramsa och vara förbaskat roliga.

Klockan hade hunnit bli tre när jag, innan tunnelbanan, gick in på en lugn, nästan folktom, bar för att varva ner.

Och det var historien om hur sista natten i New York slutade på allra bästa sätt.

Och jag hade i alla fall en jävla tur med vädret
Vid Brooklyn Bridge Park